”Jag såg att du recenserat filmen om Utöya” sa en vän. ”Hur var den?” undrade hon. Jag berättade om styrkan i skildringen. Om hur dramaturgin är så väluppbyggd att filmen blir totalt genomträngande och omskakande. Samtidigt fungerar ”Utøya 22. Juli” som stark perspektivsättande historia. Det är väldigt svårt att se filmen och sedan ägna stor kraft åt egna svårigheter i vardagen. Oavsett vad som hänt de flesta av oss har vi inte varit offer för 72 intensiva minuter av terror. Givetvis spelar våra problem roll för oss och vi kan inte bortse från våra besvär endast på grund av att andra har upplevt värre. En stund kan sådana här filmer påverka oss. Hemligheten är väl att regelbundet fylla på med andra perspektiv för att påminna sig själv om livet och dess lager. För att hamna i tankesättet att vi förvisso har svårigheter men det finns saker att vara nöjd med också. Min kompis sa sedan att hon inte skulle klara av att se ”Utøya 22. Juli”. Varpå jag försökte säga att publiken egentligen inte ser mycket våld. Tills vi båda insåg att konstant flöde av skottljud är tillräckligt upprivande.
När jag själv hade sett filmen greps jag otroligt mycket av den. En av mina första reflektioner var dock ”Vem ska aktivt vilja se den? Vem ska vilja betala pengar för att genomliva terror och tortyr på oförståelig nivå?”. Kanske vore ”Utøya 22. Juli” bra skolbiofilm. Något väldigt viktigt och berörande som tittaren själv inte väljer. Samtidigt såg jag det symboliska värdet att för offrens skull och deras familjers skull gå igenom det. Om de fick bevittna helvetet på jorden och lida av trauma, om de ens överlevde, ska jag kunna göra den symboliska handlingen att av empati i alla fall vara publik.
Våren har bjudit på flera filmer av den här typen. En annan brutal skildring är Jesper Ganslandts ”Jimmie” som handlar om ett fiktivt krig som drabbar framtidens Sverige. Svenskar tvingas fly för sina liv och behandlas illa var de än dyker upp. Eller ”Utan nåd” om terrorattack som tar ifrån en kvinna hennes make och son. Även ”Det var en gång i Tyskland” har tyngre delar. Skillnaden mellan de flesta av dessa skildringar och ”Utøya 22. Juli” är den senares hundraprocentiga verklighet och ett slut som vi alla känner till. Att medvetet gå in i en biosalong på sådana premisser är krävande. Men om vi helt avfärdar sådana filmer, vad händer med oss då?
Erik Poppe som regisserat ”Utøya 22. Juli” visar både i filmen och säger uttryckligen att han vill påminna oss, lära oss, hindra oss från att glömma det som hände på Utöya och varför. Konsekvenserna av en mördares handlingar och att vi måste agera för att något sådant inte ska upprepas igen. Förvisso ska ingen av oss döma om andra klarar av att ta sig igenom en sådan film. Istället kanske vi ska ta Poppe på allvar och visa filmen i sammanhang som inte handlar om val eller underhållning. Som släkte har vi lätt att glömma. Priset för nonchalans av högerextremism kan stå oss dyrt. Det kan ungdomarna från Utöya intyga.