Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Omöjligt att stå utanför

Setareh Yousefi

Setareh Yousefi

Foto: Privat

Filmkrönika2018-04-20 14:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Decennier gick utan att större svenska filmer berörde ämnen som krig. Ackumulerade år av globala problem har skapat förändring under 2018.

Decennium efter decennium passerade och skyddade Sverige gjorde film om mycket men inte dystopi. Fred och välstånd gav resultat i filmer om sex och otrohet. Sådant som kan ta mycket tid och fokus när alla basbehov är mötta. Filmkonsten reflekterar ofta den verklighet vi lever i. En del länder drabbade av censur visar såklart inte allt. Alternativt att det krävs kunskap för att kunna läsa mellan raderna eller se vidden av samhällskritik. Men generellt finns det orsaker till varför svenska filmer inte handlar om krig, terror eller misär. Absolut närmast har Josef Fares kommit med ”Zozo”. Den handlar om en pojke som kommer till Sverige från krigets Libanon och försöker anpassa sig till svenska samhället när krigets trauma ligger nära till hands. Annars finns några mindre kända produktioner men de är ofta efterapningar av amerikansk actionfilm.

Tills de senaste åren då det globala kommit oss närmare samtidigt som världens konflikter trappats upp en del. Bland annat har krig lett till nya asylsökande och nya invånare. Inte heller är vi längre förskonade från terrorattacker. Att stå utanför har blivit allt mer omöjligt för de flesta länder, i synnerhet europeiska länder.

Svenska filmproduktioner börjar nu på allvar att visa på den komplexitet som kommit oss närmare. 2018 är dystopins och krigets år, i alla fall på vita duken. I verkliga livet kan vi bara hoppas på att utvecklingen vänder även om det ser mörkt ut.

Först ut 1 februari var Stefan Jarls ”Innan vintern kommer” om ett Sverige drabbat av statskupp, ockuperat av militära krafter. Filmen fick mycket blandad kritik. Nu är Jesper Ganslandts ”Jimmie” på biograferna sedan 13 april. Här känns historien mer realistisk eftersom den i princip handlar om situationen i Syrien men försatt till Sverige istället. Svenskar lever under ständigt hot om bomber. Svenskar har delvis dekonstruerade stadsmiljöer. Svenskar talar om försvunna familjemedlemmar. Därför väljer en pappa att resa söderut tillsammans med sin son Jimmie. Vilken av filmerna som är mer realistisk är egentligen inte viktigt i sammanhanget. ”Jimmie” är bara närmare vår nyhetsbevakning.

Till sommaren kommer ”Den blomstertid nu kommer” av filmkollektivet Crazy Pictures, tillika Norrköpings stoltheter. Än så länge vittnar trailers om en mystisk attack i Sverige runt midsommartid. Filmen verkar både vara katastrofaction och någon form av romantisk historia. Eftersom Crazy Pictures så pass ofta imponerat är jag optimistisk.

Jag vill ändå påstå att en viktig orsak till den här nya trenden av filmämne inte enbart handlar om att världen har krympt. Istället tror jag också att det handlar om extrema skiftet i svensk politik gentemot omvärlden. Retoriken från regeringen ställer att värna om det egna mot att ge till andra. De två redan släppta filmerna verkar vara inlägg i debatt, innehålla en sensmoral och försöka sig på att skapa en opinion.

veckans

Bäst just nu: Nämnda ”Jimmie” är inte en film du har råd att missa. Gå och se direkt. Ta med dina vänner, berätta för dina bekanta!

Kluvet: Hyllningarna av Ingmar Bergman, i och med hans 100-årsfirande, skaver. Det är sannerligen inte lätt att dra en gräns mellan konsten och människan.

Filmkrönika