Hur gick Michael Moore från hyllad regissör vars filmer var extremt efterlängtade till att bli inte mycket mer än stoff för recensenter?
Det fanns en tid då en Michael Moore-film brukade vara ett stort samtalsämne. En tid då många världen över väntade med spänning när Moore kom med en ny film. Hösten 2018 släppte regissören dock ännu en film som passerade med relativ lugn. Några tidningar recenserade filmen och biograferna visade dem, sedan hände inte mycket annat. "Fahrenheit 11/9" är ett utmärkt exempel på detta. Ironin i att filmens titel är en omvridning av regissörens mycket framgångsrika "Fahrenheit 9/11" från 2004. Två siffror bytte sida men världen förändrades däremellan. Så även uppfattning om Michael Moore. Från hyllad till en aktör som inte kan driva agendan längre. Som inte omformar det offentliga samtalet.
När jag själv såg "Fahrenheit 11/9" blev jag tagen och underhållen på liknande sätt som förr. Michael Moore har gång på gång under hela sitt yrkesliv påmint och påpekat om något extremt om sitt hemland: i världens rikaste land är människor fattiga och utsatta. I världens rikaste land kan ingen räkna med något givet. Ett ämne som Moore gräver djupare i är vattenskandalen i Flint, Michigan. Guvernören Rick Snyder, tidigare affärsman, hade bestämt att staden Flint inte längre skulle få sitt vatten från Lake Huron utan det billigare vattnet från Flint river. Vilket ledde till blyförgiftning bland invånarna. Cirka 100 000 personer ska ha blivit utsatta och barn har fått permanenta skador. När Snyder upptäckte att vattenbytet skadade bildelar i en fabrik fick företaget gå tillbaka till vattnet från Lake Huron medan stadens invånare fortsatt fick farligt vatten. En viktig dimension i sammanhanget är att Flint är en stad med hög andel invånare inom lägre socioekonomiska klasser. Michael Moore kör på sin vanliga stil: alarmerande allvar, berörande skildring och humoristiska ifrågasättanden av män med makt. Rick Snyder behandlas på samma sätt som Charlton Huston gjorde i "Bowling For Columbine".
En lättvindig analys skulle säga att Moore haft sin bästa era och numera inte har samma sting i sitt berättande. En teori som inte går att avfärda rakt av. Däremot måste vi också se över vad som hänt sedan 2007 när "Sicko" kom ut på biograferna. "Sicko" var första dokumentärfilmen av Moore sedan "Roger och jag" som inte var en succé utifrån de förväntningar som fanns på regissören. Moore anses numera lite för passionerad och för spretig.
Samtidigt har det hänt saker med USA och världen de senaste elva åren. Bland annat har ekonomiska kriser och polarisering inom politiken inneburit att Michael Moore inte längre är lika ensam om sina budskap. En hel rörelse, den Moore lyfter fram i sin senaste dokumentär, har gjort det mer naturligt än någonsin för amerikaner att tala om sjukvård som mänsklig rättighet. Att fler säger liknande saker på en mångfald av sätt gör Moore mindre unik. Så det är egentligen inte att Moore har ändrat sig, det är att tiden omkring honom har förändrat sig medan han inte har det. Vilket i sig inte nödvändigtvis är ett problem.