"Elle" må vara en välgjord film på många plan, men att hylla filmen utan att problematisera våldtäkten är sannerligen problematiskt.
December 2016 skapade en gammal nyhet skandal i världspressen. Ett klipp dök upp där regissören Bernardo Bertolucci erkände att våldtäktsscenen i " Last Tango In Paris" var delvis en överraskning för skådespelaren Maria Schneider. Bertolucci och filmens stjärna Marlon Brando kände till varje detalj men hade tillsammans bestämt att Schneider inte behövde veta. Resonemanget gick ut på att om hon inte visste exakt vad som skulle hända skulle hon på riktigt känna förolämpning. Det slog tydligen ingen av dem att en skådespelare ändå ska kunna leverera reaktionen. Något som skådespelare gör hela tiden. Hon däremot fick inte möjligheten att välja hur hon skulle behandlas på filminspelningen. De trodde väl att de var sådana enorma konstnärer att de skulle sudda ut gränsen mellan fiktion och verklighet. Schneider som då var en ung kvinna intervjuades senare i livet om scenen och sa att hon kände sig lite våldtagen. Avsaknaden av erfarenhet hindrade henne från handling.
Intervjun med Bertolucci var inte ny men dök upp igen i sin helhet 2016 och fångade uppmärksamheten hos filmmakare globalt. Notera att när Schneider pratade om incidenten uteblev uppståndelsen. Reaktionen på storyn ingav försiktig hopp inför framtiden. Eventuellt innebar det ny syn på våld och sexualitet på film. Men inte många månader hade gått när "Elle" kom ut och i princip hyllades unisont världen över. Verhoevens verk är skickligt gjord. Skådespeleriet är i toppklass. Rollfiguren Michèle är fascinerande eftersom hon på många sätt är en oförståelig karaktär. Problemet är att del i hennes annorlunda natur också är vad som blir ett riktigt bekymmer för tittaren.
Du som inte har sett filmen och vill göra det, skippa kommande stycke. När Michèle blir våldtagen reagerar hon på ett mycket säreget sätt. Att anmäla våldtäkten verkar inte särskilt rimligt i hennes värld. Det finns såklart orsaker till att hon inte litar på poliser men hennes reaktion är definitiv. Om det går att förstå så långt blir fortsättningen mer märklig. Michèle upptäcker att hennes granne är den som brutit sig in och våldfört sig på henne, vilket "naturligtvis" resulterar i att hon börjar närma sig honom och verkar nästan njuta av att bli tagen med våld. I slutet finns till och med en scen där grannens fru tackar Michèle för att hon gav maken det han behövde.
"Elle" är en komplex film. Huvudrollfigurens traumatiska uppväxt, hennes egen ondska, mystiken i kopplingarna. Ändå känns det obehagligt att hylla en sådan film så unisont utan att problematisera dess eventuella budskap. Att den får så mycket beröm och så många nomineringar/priser på galor är trots allt förvånande. I "Elle" framstår synen på våldtäkt som sorglös, nästan. De mycket starka reaktioner som kom kring " Last Tango In Paris" fick mig att tro att sexuellt våld inte skulle kunna passera förbi lika enkelt längre. Uppenbarligen hade jag fel, det lovprisas starkt om det finns en intellektuell faktor i det. Vi förblir blinda inför vår nutid.