Medan tidigare ”reality” handlade om yttre manipulation av sanning är 2010-talets verklighetsskildringar regisserade av objekten.
Sanningen har varit en fråga sedan reality-serier blev en verklighet på sent 90-tal. Eller snarare sedan människan började berätta historier kanske men genren reality har gjort något med frågor om sanning. Att spelfilm byggt på verkliga skeenden är inget ovanligt eller nytt för detta sekel. Dokumentärer har också funnits hur länge som helst. Men när intåget av en genre som påstod sig för att stå för hela sanningen kom, då blev bevakningen en helt annan.
De riktiga ifrågasättandena började med amerikanska reality-serien ”The Hills”. Mellan 2006-2010 visade MTV verkligheten för några ungdomar i södra Kalifornien. Serien var inte MTV:s första verklighetsserie men den där ifrågasättandet om sanningen började ta fart. ”Real World” som var deras och eventuellt världens första antogs och ansågs vara sanningen den tid kameran var på. Idag är den allmänna uppfattningen att ”The Hills” var i allra högsta grad spelad och manusdriven programmering. Vilket vi egentligen inte vet något om men det är en underförstådd sanning att osanning var en större del av produktionen.
Mellan då och nu har mycket hänt med marknaden och världen. Det som för tidigare generationer varit en förändring eller anomali är norm för 90-talister och framåt. Om 80-talister drömde om att bli programledare drömmer dagens unga om att vara reality-stjärnor, att leva i skärningen mellan marknadsföring och liv. Influencers säljer en livsstil och blandar friskt mellan sitt och det skapade.
Allt detta tänkte jag på när jag såg Lina Mannheimers ”Parning”. Vid en första anblick kan du känna att 90-talister verkar väldigt annorlunda. De talar på annat sätt, beter sig på annat sätt och lever på annat sätt. Men vid en eftertanke finns ett annat perspektiv. Medan ”The Hills” regisserades av produktionsteam med idéer fungerar dagens unga annorlunda. De är medspelare i skapandet av sitt eget varumärke. Kanske är huvudpersonerna Edvin och Naomi fullständigt ärliga och öppna med vad de visar upp. Kanske spelar de själva medvetet fram något de tycker är intressant. Gränserna mellan sanning och fiktion suddas ut, på objektens egna bevåg. Eftersom de i tidiga 20-årsåldern inte vet annat än manipulation av sanning kan inte heller jag som tittare vara säker på att vad jag ser är vad som finns när kameran stängs av.
I en drömvärld skulle den här tvetydigheten kunna leda till ökat kritiskt tänkande. Försvagning av gränserna skulle kunna leda till mer källkritik. Av det mesta att döma är trenden snarare tvärtom. Många antar att vad de ser också är vad som är.
”Parning” är en överraskande intressant film. Jag medger att jag inte ofta antar att svensk film ska skaka om fundamentet. Men medan filmens charmigare delar handlar om hur de unga öppnar sig och ser transparens som en naturlig del av vardagen är den ännu mer intressant i studien om vad som är sanning. Vad ser vi, vad får vi presenterat för oss och vad betyder skildringen? Kanske inte att unga är öppna med sex utan att unga långsamt tar makten över sin image.