Både för lite och för mycket av allting.
Säg tre meningar och de stannar kvar hos åhöraren. Tjugo meningar under samma tidsperiod går inte att hålla reda på. Där har regissören Peter Sollett sitt problem. Han försöker klämma in för många vinklar i en historia som både skulle ha fungerat som emotionellt drama och rättegångsdrama. När båda delar ska samsas om utrymmet blir det för lite och för mycket av varje.
”Freeheld” berättar den sanna historien om kvinnliga polisen Laurel Hester och hennes partner Stacie. När Laurel fick obotlig cancer visade det sig att Stacie inte skulle kunna ärva hennes pension, något som hade hänt de vore ett heterosexuellt par. Vilket innebar att Stacie inte skulle kunna behålla parets gemensamma hus. Juridiska kampen har knappt börjat förrän gayaktivister involverar sig och fallet blir något större än vad Laurel tänkt sig. Hon vidhåller hela tiden att det handlar om att rädda sin älskade. Aktivisterna ser möjligheter att driva en viktig politisk fråga framåt.
Men det dröjer innan vi kommer till rättegångsdramat. Innan dess får vi lära känna Laurel och hennes förutsättningar på arbetet. Däremot får tittaren inte bekanta sig med Stacie på samma sätt. Även Laurel är egentligen inte en rollfigur som fått djup. Just effekten att vilja berätta både relationshistorien om kvinnorna och samtidigt en klassisk rättegångsdrama gör att vi inte riktigt lär känna dem. Filmen känns viktig och att få fram tårar är inga som helst problem. Svårigheten ligger i att hålla dem tillbaka.
Men, som film betraktad är ”Freeheld” inte full pott.. Brister i manus brukar blockera och krympa helheten oavsett hur väl det andra klaffar. Att Julianne Moore och Michael Shannon är så skickliga i rollerna hjälper inte när historien är svagt berättad. Peter Sollette vacklar i vad han vill berätta. Med tanke på hur lite bearbetade rättegångsscenerna är borde de inte ha varit med. När rättegångar är spännande och dynamiska brukar de vara mer genomarbetade. Här spelas rättegången som en sidohandling men tar för stor plats för en sådan roll.
Något annat som kan få tittaren att fundera efteråt är hur mycket plats Dane Wells, spelad av Michael Shannon, får. Det är inte till filmens fördel att han är mer fängslande än Stacie. Ellen Page är inte orsaken utan faktumet att ”Freeheld” är ganska svagt skriven.
Det är fullt förståeligt att båda delarna av historien är väldigt intressanta. Men att klara av valet och fokuset är vad som gör en regissör framgångsrik.