Vi talar om ett strålande skådespeleri i annorlunda missbruksskildring. En del filmer som berör ämnet missbruk präglas av diskbänksrealism och skrik, enbart. Skulle jag beskriva en sådan film skulle jag säga att rollfigurerna ägnar mycket tid åt att skrika. Olof Spaaks ”Trädgårdsgatan” skiljer sig på så sätt att vi får bredd. Förvisso är filmen ojämn och speciellt inledningen är något karikatyrartad i sin skildring av missbrukarna. Något oväntat tar filmen igen sig och när den är slut är engagemanget på topp.
Historien rör sig i nutid och dåtid, någonstans mellan 70- och 80-talet. Linda och Peter har varsitt barn och blir ihop. De är också alkoholister och knarkare. I nutidsskildringen träffas barnen Elin och Erik när de båda ska gå på en begravning. Nutiden är egentligen en intressant och viktig pusselbit till dåtiden.
Tyvärr är den inte alls lika välspelad som minnesbilderna. Något filmen lider av.
Största tiden ägnas åt minnena som Elin och Erik har av sommaren då de alla bodde på samma gård. Något ovanligt för filmer i genren har regissören valt att visa de olika bilder barnen har av verkligheten de upplevde. En ser kärleken som fanns, en annan endast misär. Det ger en extra dimension. Berättelsen är inte om missbruk utan hur karaktärerna ställer sig till det.
Framförallt är ”Trädgårdsgatan” de lysande skådespelarinsatsernas film.
Både Simon Berger och Karin Franz Körlof lyckas balansera rollerna som föräldrar och missbrukare så att de framstår som trovärdiga. Den haltande inledningen handlar mycket mer om manus än deras eventuella brister. Även barnen spelade av Nike Ringqvist och Emil Algpeus bidrar och förstärker historien.