Den nya ”Ghostbusters”-filmen har skapat skyhöga reaktionsvågor ända sedan det meddelades att originalspökjägarna från 1984 års film skulle ersättas av ett gäng kvinnor. Oavsett om genusbytet ger upphov till ett livslångt trauma eller ej ska filmen förstås bedömas på andra meriter.
Och nej, ”Ghostbusters” anno 2016 är ingen höjdarfilm. Men i ärlighetens namn, var originalfilmen det? Man älskade knappast Ivan Reitmans komedi på grund av scener som den där Bill Murrays Dr Venkman försöker komma innanför brallorna på en väldigt ung student eller den där Dan Aykroyd får oralsex av ett spöke.
Framgången sammanfattades i stället fräsiga effekter, coola spökjägaruniformer (inklusive partikelacceleratorer!), en svängig hit och en rollista som låg helt rätt i tiden.
Alla dessa beståndsdelar finns inbakade i Paul Feigs nyversion, liksom mängder av referenser till originalet. Berättelsen tar avstamp i ett 1890-talshus på Manhattan, där en osalig ande börjar härja. Det öppnar upp en möjlighet till erkännande för spökjägarna Abby Yates (Melissa McCarthy) och Jillian Holtzmann (Kate McKinnon). Indragna blir också Abbys före detta bästis, forskaren Erin Gilbert (Kristen Wiig) samt spärrvakten Patty Tolan (Leslie Jones).
”Ghostbusters” i nytappning är en lyckad komedi, men håller sämre som äventyrsfilm. Humortrion McCarthy-Feig-Wiig levererar, inte oväntat, briljant komik. Mer överraskad blir man av Hemsworths komiska tajming och McKinnons känsla för knäpphumor. Flera av scenerna är hysteriskt roliga – problemet är att handlingen där emellan är repetitiv, och att filmen inte riktigt hittar sin egen röst.
Det måste ses som en paradox att ”Ghostbusters” starkaste kort består av huvudrollskvartetten, men att det samtidigt är de som verkar frammana de värsta hatreaktionerna på internet. Oavsett vilken riktning näthatsdebatten tar framöver, så är ”Ghostbusters” uppenbarligen relevant på fler plan än det filmhistoriska och populärkulturella. Bara det är skäl nog att se den. (TT)