Frankrike är som filmland rätt ojämnt. Att klassa landet som varken lyckad eller misslyckad inom filmindustrin skulle vara felaktigt. Eventuellt går det att se framgångar utifrån att Frankrike är ett av få länder förutom USA som har en någorlunda stadig export till resten av världen. Delvis beror det på gamla meriter. Franska och Frankrike hade större makt samt influens vilket påverkar oss än idag. För varje explosivt drama som ”Polisse”, vilket regissören Emmanuelle Bercot spelade i, finns också otaliga farser som är föga intressanta. ”Malony” är ett förkroppsligande av ojämnheten i en och samma film.
Inledningen är hos domaren Florence Blaque som arbetar med att döma ungdomsbrottslingar och omhänderta barn. Séverine Ferrandot är inne med sin son Malony som hon beskriver som ett monster. När domaren påpekar barnets lugn utbrister modern att sonen är smart och vet hur han ska bete sig. Vrålandes tar sig Séverine ut och lämnar sitt barn. Där klipps vi fram några år. Modern är kvar i Malonys liv, så även problemen.
”Malony” är en utmanande film på fler än ett sätt. Som tittare känner jag att jag avkrävs samma typ av tålamod som behövs hos domaren, socialarbetaren, övervakaren. Skildringen av situationen är utmärkt. Skådespeleriet mycket naturligt, speciellt Rod Paradot i huvudrollen. Gestaltningen av pojken fallerar ordentligt ibland. Vi får aldrig komma nära nog. Diskbänksrealismen tappar hjärtat ibland. Malony verkar totalt ointresserad av att försöka. Det finns omständigheter i hans liv som förklarar en del av valen. Samtidigt kommer vi inte innanför till hans själ. Om regissör Bercot vill visa vilken utmaning det är att arbeta med problembarn har hon verkligen lyckats. Har de samma verklighet som de vuxna i ”Malony” är de hjältar i ordets rätta mening. Men bristen på intelligens i manuset gör filmen svår att följa. Speltiden på två timmar börjar nöta på dig som tittare. Dessutom tror jag inte huvudsyftet är att visa de vuxnas situation eftersom pojken väldigt tydligt är dramaturgins kärna. Och ur den aspekten har regissören misslyckats. Berättelsen ligger farligt nära gränsen att skapa frustration över barnet istället för att skapa förståelse för hans hopplösa förutsättningar.
Risken finns att när du ser den blir du inte djupt berörd eller känner med pojken tillräckligt mycket. Det är inte ditt hjärta som är kallt. Regissören har misslyckats med dynamiken och komplexiteten. Hon vill att du köper tesen utan att hon visar för dig.