Framförallt kommer Gudrun Schymans mänskliga sidor fram. Filmen i sig kommer inte att rekrytera röster till partiet Feministiskt initiativ. Såklart kan den väcka intresse för människan bakom politiken och leda åt den riktningen.
Dokumentären följer Gudrun Schyman under fyra år av hennes liv mellan 2014-2018. Kameran är med henne både i privatlivet och i olika uppdrag.
Speciellt i de privata relationerna går berättandet tillbaka till 80- och 90-talet. Mest intressant och mest berörande är samtalen Schyman har med sin dotter Anna där de har olika bild av hur det har varit. I en mycket omskakande scen berättar Gudrun att barnen alltid varit drivkraften och också orsaken till att hon slutade dricka. Dottern säger då i all lugn att deras bild är annorlunda. Endast när kravet från Vänsterpartiet kom var hon beredd att försöka sluta.
”Gudrun” känns mer som ett väldigt långt reportage än en dokumentär.
Trots rikligt med innehåll i huvudpersonens liv lyckas inte regissören få fram en dramaturgisk kurva eller egentligen djupdyka i någonting. Dramaturgi är generellt frånvarande. Filmen fungerar bättre som introduktion än att vara så givande för den som redan känner till en del om partiledaren.
Det finns ett missförstånd bland vissa att riktigt bra dokumentär ser på utan att döma/bedöma. Men berättarteknik behövs även när du observerar verkligheten. Bristande berättarteknik håller tillbaka denna dokumentär om den mycket fascinerande människa som Gudrun Schyman är.