Unge Trond står i ett fält av vete när hårda vindar blåser stråna så det ser ut som en arena där publiken gör vågen omkring pojken. Kameran står framförallt och betraktar uppifrån men klipper till närbilder på pojken.
Dimman ligger tät över landskapet när Trond är ute på en båttur genom floden mellan majestätisk natur. Vatten som stadigt men långsamt böljar fram över stenar i floden och lämnar svalka efter sig. Fotot är ibland filmens största stjärna. Bakom den står Thomas Hardmeier och Rasmus Videbæk. Det ger en känsla av närvaro. Jag står där på gyllene fältet och njuter av vinden. Jag känner mig omhuldad av dimmans sköna lugn. Jag vill dra fingrarna genom det kalla vattnet som forsar förbi. Ibland är fotot så vackert att jag tappar fokus från berättelsen och filmen förvandlar sig till rent konstverk istället för en rörlig bild som berättar en historia.
Från inledningen är Stellan Skarsgårds Trond berättaren bakom historien och direkt märks det av att förlagan är en bok. Per Pettersons roman med samma namn står för story. Bakom de ord och bilder som passerar finns mycket mer. Här synas filmen största brist, det märks att något saknas. Manuset har hål som nästan kräver utforskande efteråt. Som reklam för boken är ”Ut och stjäla hästar” ganska utmärkt. Min föraning kan boken erbjuda mer om.
Trond har flyttat från Sverige till en ödslig by i Norge efter att hans fru gått bort i en olycka 1999. I vinterns torra kyla och ensamheten börjar gamla minnen reta sig fram till Tronds medvetande. Sommaren 1948 när han besökte sin far på avlägsen landsort från Oslo där familjen bodde. Mötet med grannfamiljen. Tragedin som ägde rum. Relationen som 15-årige Trond söker hos sin far och de små skvättar av den som kommer hans väg. Han är fast mellan ungdom och vuxenlivet men förstår inte mycket av det som händer omkring honom. Dessutom visar det sig att nya grannen år 1999 var med under sommaren 48, vilket väcker ännu fler minnen.
”Ut och stjäla hästar” är inte för dig som vill ha en tydlig handling från start till slut. Du måste kunna acceptera flytt i tid och otydlighet i delar. Den har annorlunda tempo och försöker mana till reflektion. Problemet är att det berättas för mycket i fragment. Vissa delar hade regissören kunnat eliminera till förmån för att kunna berätta mer om andra. Som publik kan vi känna Tronds förvirring i ung ålder, utan att kunna vara klokare utifrån. Filmen är strax över två timmar lång och har inte råd att bli längre.