Även den mest erfarna filmkritikern, och då är jag endast erfaren och inte mest, har vissa klassiker de missat. Filmer som av någon orsak aldrig blivit tillfälle att se. Det finns mycket film att se i världen och medan vi är upptagna att se nya hinner vi inte alltid ta igen det missade från förr. "Gudfadern" var en sådan lucka för mig tills någon helt enkelt lånade ut alla tre till mig på DVD. Allmänbildning är inte att förkasta.
En annan sådan film är "Blade Runner", Ridley Scotts kultklassiker från 1982. Genom åren har jag hört mycket gott om den så jag har haft en ambition att se filmen. Nu när en nyinspelning ska komma till biograferna tänkte jag ta tag i saken och kunna ha perspektivet när jag ser en liknande historia 40 år framåt. Sagt och gjort. Det visade sig vara en av de större filmiska besvikelser jag varit med om. Själv brukar jag alltid be andra att inte ha så höga förväntningar på filmer, de kan förstöra de bättre verken för oss. Exempelvis tyckte jag inte alls om "Den engelska patienten" eftersom jag väntade mig ett mästerverk. Ändå hade jag lyckats ha en ganska okej bild av "Blade Runner" innan jag såg den. Jag hade uppfattat hyllningar av pålitliga källor.
20 minuter in tänkte jag att jag behöver vänta, den kanske växer med tiden. 40-50 minuter in i den undrade jag hur någon kan tycka om den. Vad exakt lockade någon? Jag kunde såklart inse att den var stilistiskt banbrytande för sin tid. Ändå är Scotts film väldigt tomt på innehåll. Manus och dialog är stundtals pinsamma. Att jag skulle bry mig om vad Deckard, Harrison Fords rollfigur, sysslar med kändes alldeles för mycket begärt. Och de så kallade replikanterna? Bara Rachel är delvis intressant och hennes bana är väldigt otillfredsställande.
Så jag gick på jakt, ställde frågan i min bekantskapskrets. Vad i den här klassikern är det som människor gillar? Många av svaren handlade om en känsla, atmosfär, musik. Den kallades också vacker av en hel del, vilket får anses vara smaksak eftersom inte den biten gjorde så mycket för mig heller. Däremot kan jag förstå att musik och atmosfär kan ha effekt på människor även om just den atmosfären inte är lika givande för mig. Vad som är mest förvånande är att filmen hyllats på så sätt trots ett väldigt svagt manus och en ickestory. I en berättarmiljö som definitivt kunde erbjuda driv och spänning. Att den ställer intressanta frågor fråntar inte den totala bristen på smarta resonemang. Gör du en sökning på internet finns en hel del förklaringar till varför filmen anses vara en av de bästa någonsin. Diskrepansen är stor i olika grupper om huruvida filmen förtjänar sin kultstatus.
När nya "Blade Runner" nu kommer är min ribba lagd ordentligt lågt vilket bara kan gynna tittandet. Även om det i sig inte garanterar att den nya på något sätt är en värdig klassiker heller. Jag vill för allt i världen inte ha någon minutiös hängivenhet till den första. Riv väggarna av det som varit istället. Jag menar, hur mycket sämre kan det bli egentligen?