Sedan Adam Driver slog igenom i tv-serien ”Girls” har han varit en speciell gåva till regissörer. Särskilt Jim Jarmusch måste ha dreglat åt möjligheten att anställa någon som har så pass karaktäristiskt utseende, säregen karisma och samtidigt är en skicklig skådespelare.
I sin poetiska sjudare till film har Jarmusch med Driver i varenda scen.
Filmen ”Paterson” handlar om mannen Paterson, en poesiskrivande busschaufför som bor med sin motpol till fru. Han som saknar driv, är återhållsam och timid lever med henne som ger uttryck för varje känsla och passion. Det går såklart att tolka Paterson som enkom inbunden, men i enstaka sekunder får vi syn på ett fotografi som viskar om ett förflutet inom militären. Hans rutintyngda liv kanske inte är enbart en vana utan en strategi. På samma sätt släpps små, små fragment av mannen längst vägen.
”Paterson” är en balansakt som både träffar rätt ton och tyvärr indieklyschor samtidigt. Jarmusch överöser sin skapelse med symbolik. Ta bara en sådan sak att Laura målar allt i svart och vitt, yin och yang. Tittaren kan själv välja att läsa in det ena efter det andra. Regissören berättar subtilt och ger enstaka ledtrådar till bakgrunden. Redan innan jag såg filmen hade jag farhågor om att den skulle vara som en ”Garden state” för äldre. Lyckligtvis är högsta nivåerna i ”Paterson” så pass tongivande att de tunnar ut de andra delarna. Laura blir inte en så kallad "Manic Pixie Dream Girl" eftersom hon, om än konstnärlig och levande, också är mjukt dominant och något utnyttjande. Paterson är inte någon udda rollfigur från mallen indiekliché, utan högst mänsklig.
Att berätta på ett öppet sätt har såklart nackdelen/fördelen att innehållet tolkas på olika sätt. Därför kan ”Paterson” förefalla handla om kärlek eller förnöjsamhet vid en första observation. Men Jarmusch ger åtminstone tillräckligt för att publiken ska reflektera över huruvida Paterson är så nöjd med sin tillvaro som han verkar. I kärnan är filmen i sig en dikt och hyllning till poesin. Jarmusch har skapat en alldeles egen värld med en sympatisk huvudkaraktär som både är malplacerad och passar in just på grund av sin särprägel. Filmen kan absolut kännas händelsefattig, för återhållsam i dramaturgi. Däremot lyckas den hålla publiken nyfiken och vaken inför varje scen.
Sist Jim Jarmusch släppte en film var 2013 med ”Only lovers left alive” på biograferna. ”Paterson” är en stark förbättring mot sin föregångare.