En "liten" fransk film med för svensk publik okända skådespelare lyckas vara helt ofattbart tidsenlig i Sverige. Vilket vore glädjande om historien inte handlade om 70-talet. Visst har vi utvecklats inom jämställdhet men fortfarande är det i stort samma frågor som snurrar i samhällsdebatten. Huvudkaraktärens första möte med feminismen blir den om rätten att inte bli tafsad på, rätten att få äga sin kropp. Samtidigt som stora delar av dagens opinion diskuterar precis det. Ett ämne som blivit aktuellt i samband med ett våldtäkt på Bråvalla-festivalen i Norrköping. "Sommaren '71" är så pass engagerande att ämnet inte stoppar upp flödet. Sinnet stannar kvar i filmen utan att resa iväg.
Delphine lämnar föräldragården för Paris, landet mot storstaden. Tillfälligheter gör att hon hamnar i en feministgrupp. Hon faller både för kampen och en av gruppens ledargestalter, Carole. Det tar inte lång tid förrän de har inlett ett förhållande. Paradisets fond spricker när Delphines far får ett hjärtattack och hon måste hem för att hjälpa till med gården. Catherine Corsini lyckas både fånga tidens idealistiska anda och gnistorna som slår mellan kvinnorna. Framförallt är skildringen väldigt trovärdig rakt igenom. Konsekvensen med vilken regissören berättar är imponerande. Hon lyckas också hålla sig till tidsandan utan att frossa i den. Karaktärerna går inte runt i checklistor av 70-talet. Formen tar inte över innehållet. Även beteenden är tidsenliga. På film är det inte ovanligt att blicken som genomsyrar är nutidens. Hade Corsini misslyckats där hade allt gått bra och homosexualiteten inte varit något större problem. Vad Corsini kommit ihåg är att 70-talet må ha präglats av öppenhet i aktivistkretsar men inte i andra.
"Sommaren '71" är ett välbehövligt inslag inom fransk film. På senare år har farskomedierna och sexdraman turats om att ta plats. Äntligen kommer ett klassisk franskt drama. Växelspelet mellan de väldigt allvarliga scenerna som griper tag och smarta scener som tar filmen framåt är nästintill fantastiskt. Som tittare känner du regissörens hand om din som följer dig hela vägen. En mycket komplex historia berättas på ett så befriande autentiskt sätt att mitt inre knyter näven och utropar tyst "oui, oui, oui". Att filmer ibland rör sig i drömska bubblor måste inte vara av ondo. Men när det finns mod att gå verklighetens smärtsamma stig, då förtjänar filmmakarna en eloge.