”Angry Indian Goddesses” har genomgående jämförts med ”Sex And The City” vilket känns orättvist. För medan båda handlar om flera kvinnor som stundtals har roligt tillsammans är ansatserna helt olika, så även resultaten. ”Sex And The City” som ska handla om kvinnlig vänskap är egentligen klassisk i att dramaturgin ändå är fokuserad på enbart män. Förutom relationsproblematik är ”Sex And The City” till stora delar glättig och ytlig. ”Angry Indian goddesses” må visa kvinnorna i tramsiga situationer ibland men basen är av helt annan karaktär. Ständigt finns en samhällskritik som gnager. Män är till stora delar inga positiva krafter här.
Varje karaktär presenteras i början med olika situationer av patriarkalt förtryck.
Befriande nog finns ett uppbrott i varje scen. Kvinnorna får nog och gör något åt det som hänt. Sedan hamnar de alla hos Frieda som bjudit dit dem på förlängd möhippa utan att berätta om sin partner.
Här landar filmen och tittaren får lära känna dem alla och fördjupa sig i olika typer av problematik som de slåss med. Pan Nalin har verkligen kastat ut sitt nät brett och bockar av ena frågan efter den andra. Vilket han fått viss kritik för, filmen anses för rörig. Vissa scener kan kännas just så, men helheten är inte rörig.
Jag ser en röd tråd genom allt och det handlar om våld mot kvinnor på olika sätt. Indien som på senare år drabbats av brutala gruppvåldtäkter behöver verkligen ”Angry Indian goddesses”. Tyvärr censurerades delar när den visades i hemlandet.
Filmen har fått negativ kritik för hur tonen och berättelsen svänger i slutet. Förvisso blir det oväntat rått. Men i efterhand inser jag att hårdheten ändå legat på lur hela berättelsen igenom.
Trots att kvinnorna ibland skrattar och har roligt tillsammans är livet en kamp för flera av dem. ”Angry Indian goddesses” är inte feelgood/måbra någonstans. Därför känns inte upplösningen så förvånande egentligen. Vi människor, liksom rollfigurerna i filmen, har en förmåga att tro att nuet är evigheten. Därför kan det upplevas förvånande var slutet tar sig men egentligen är det inte häpnadsväckande. Kanske är vändningen klumpigt gjord, samtidigt har livet en tendens att kunna vända totalt genom oförutsedda tragedier. Misär varnar inte alltid om sin ankomst.
Styrkan i filmen ligger inte i varje detalj utan att den röda feministiska tråden hålls kvar hela tiden. Även om mycket kläms in är budskapet väldigt och tveklöst tydligt: en kampfilm för kvinnors rättigheter.