Den brännande ironin i att göra en film som handlar om kvinnors mod i kampen för rösträtt och jämställdhet genom att visa exceptionellt lite mod i filmatiseringen. Sarah Gavrons skildring av när brittiska kvinnor tog från ord till handling i striden om rösträtt hade verkligen behövt större våghalsighet för att bli så sevärd som den förtjänar.
Maud Watts, känsligt spelat av Carey Mulligan, lever med sin man och son. Sedan sju års ålder har hon arbetat på ett tvätteri, slitit och knappt fått något för besväret. Hon verkar ändå nöjd med sin tillvaro och lägger sig inte i så mycket utanför sin personliga sfär. När kollegan Violet uppmuntrar henne börjar Maud känna indignation över orättvisorna i samhället. Fröet är sått, Maud tänker inte backa. Vid den här tiden har feministiska ikonen Emmeline Pankhurst börjat med slagorden om handlingars överlägsenhet mot ord. Efter år av fruktlös argumentation har kvinnorna fått nog. Filmen baseras på verkliga händelser.
”Suffragette” är en mycket välbehövlig typ av film. Tyvärr är den inte tillräckligt stark. Berättandet är ibland ofokuserat och fragmenterat. Det mesta som visas händer hastigt och försvinner snabbt. Sammantaget är filmen välgjord men Gavron tassar på tå. Formuläret för känslosam samhällsskildring är följt till punkt och pricka. Vissa kortare scener berör starkt för att sedan överösas av praktiska sådana som mestadels fungerar som transportsträckor. En mycket viktig historia som kunde ha gjort kraftigare avtryck.