Det höll i tre år.
Men efter tre raka festivaler med öppningsakter från Norrköping tog den lokala sviten slut.
Premiäråret var det Eldkvarn som hade den stora äran att trava ut på Luna (som då ännu inte hade fått sitt namn och fantasilöst kallades ”gröna scenen”) och leverera de första Bråvallatonerna. 2014 var det Markus Krunegård som axlade den ädla rollen som öppningsakt och fjolåret fick en kickstart med Sonic Surf City som startskott.
Men eran tog som sagt slut. Den fjärde upplagan av Bråvallafestivalen fick ingen lokal öppning.
Man tvingades frångå det charmiga konceptet, men jag kan tycka att det var lite skönt att sviten sprack.
Speciellt som Daniel Adams-Ray är en öppningsakt som inte går av för hackor.
Den typen av mjukstarter är perfekt. Jag älskar de där första timmarna efter att portarna öppnats när lättsmält musik klingar i bakgrunden och man bara kan vandra runt festivalområdet och insupa atmosfären.
Och de lokala inslagen lyser ju inte med sin frånvaro bara för att det startade utan utdragna öööön.
Markus Krunegård var tillbaka med sitt återförenade Laakso som på torsdagskvällen hade den tuffa uppgiften att konkurrera om publiken med festivalens stora dragplåster Rammstein.
På lördag kommer Den Svenska Björnstammen tillbaka för en repris av succén från 2014 och Symfoniorkestern får en chans till revansch efter det stora blixtkaoset då både de och Petter tvingades fly en scen som blåste halvt sönder och samman i det vedervärdiga vädret.
Dance Music Symphony som ska framföras tillsammans med Hans Ek håller jag rent av som en av de intressantare bokningarna på festivalen i år.
Sviten sprack, men den lokala prägeln finns kvar.