Det ansågs att det bildats sk. ”järntrianglar” där politiker, tjänstemän och byggkapitalister huserade med skattebetalarnas pengar.
Det passar väl att här sjunga med den klassiska texten från progglåten Staten & Kapitalet:
”Kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidragen
så kan man fiffla en smula med den järnhårda lönelagen
och till och med betala mindre i lön än priset för mat och för hyra
för staten skjuter så gärna till om levnadsomkostnaderna blivit allt för dyra.”
Poängen i denna textstrof kan tolkas olika.
Det kan ses som att staten hjälper kapitalisterna att tjäna mer pengar, fast det skulle finnas en annan lösning, nämligen att någon som inte hade vinstintresse fick sköta bostäderna. Och att konkurrens och avregleringar skulle göra susen.
Eller som att välfärdspolitik innebär att alla ska ha chans att bo på ett vettigt sätt, även om deras produktivitet inte tillåter dem att betala vad ett anständigt boende kostar. Då blir det rimligt att det allmänna rycker in.
Det som hände på 80-talet var att den förra ståndpunkten segrade över den senare. En avreglering skedde. Och partierna, som länge hade odlat sina bostadspolitiska visioner om att alla medborgare skulle få det slags boende de önskade, lade undan den ambitionen.
Staten och kapitalet gick skilda vägar, på detta område, liksom på andra politiska fält.
Men nu är det dags att återuppliva bostadspolitiken. Alla inser att det krävs en samverkan mellan offentliga och privata aktörer för att förnya bostadsbeståndet, göra det hållbart och tillgängligt för alla.
Genom att bygga, och därmed också riva gamla sunkiga platser. Vilket kräver en bostadspolitik som inte hoppar från tuva till tuva som en vilsesprungen orienterare som förirrat sig ut i ett kärr utan kompass, utan som blir långsiktig, lättbegriplig och folkförankrad.
Det är nödvändigt. Inte minst det senare, att politiken måste stå i samklang både med människors förnuft och drömmar. Men när vi av nödvändighet låter politiken och näringslivet att åter smälta samman, och sätta sig i samma båt, ska vi inte glömma refrängen i Staten & Kapitalet:
”Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt
staten och kapitalet, dom sitter i samma båt
fast det är inte dom som ror, som ror så svetten lackar
och piskan som kittlar, kittlar inte heller
deras feta nackar.”