Efter Nationaldagstalet i Bruksparken hyllades ZinatPirzadeh i Finspång. Bland annat skrev Folkbladet om ett ”oerhört skickligt tal” med skratt, värme och kloka poänger. Zinat skojar om att hon sedan dess är ”adopterad Finspångsbo” och följer vad som händer i Finspång på Facebook. Att bli inbjuden att tala på just Nationaldagen var speciellt för henne.

– Det kändes så fint. Jag gör många föreställningar och är van att stå på scenen. Men det var en ära att bli tillfrågad och jag ville ge järnet. Jag var extremt nervös.

Sexbarnsmamma

I dag är ZinatPirzadeh tillbaka i länet. Och hon konstaterar att många tunga musikernamn gästar Bråvallafestivalen denna dag, festivalens första.

– Jag skulle jättegärna vilja stanna, men för en mamma med sex barn är det svårt. Jag måste tyvärr åka hem – och får känna mig som Tant Marta anno 1930. Det blir inget Iron Maiden...

Det var när den äldste sonen, Armand, var två år gammal som ZinatPirzadeh flydde från ett tvångsäktenskap i Iran. Den dramatiska färden till Sverige berättar hon om i sin själbiografiska debutroman ”Fjäril i koppel” som kom ut 2011.

Nu är Armand 25 år – och Zinat har fött två barn till – Caspian, 8, och dottern MahBanoo, 2 som hon fick tillsammans med nuvarande maken Knut Berggren (som en del kanske minns från Idol i TV4).

– Jag är still going strong. Sedan har min man tre pojkar sedan tidigare, 17, 11 och 6 år gamla. Vi har åldrar och alla sorters kris hemma hos oss – tonårskris, småbarnsföräldrakris och medelålderskris...

Krisar du också?

– Nej, nej, nej. Jag har varit med om så mycket i mitt liv. Krig och allt möjligt annat. Så länge livet välkomnar oss med en ny dag är det fantastiskt.

Har humorn varit en räddning i ditt liv?

– Ja, det är klart. Den har en befriande effekt och är ett bra vapen mot fördumning.

Fel fokus

ZinatPirzadeh kommer in på att mycket som inte fungerar i Sverige har hamnat i fokus på senare tid, till exempel rasismen i skolorna. Hon tycker att det ska uppmärksammans – men tycker att man även ska lyfta fram positiva exempel.

– Jag tycker att man borde se det som fungerar. Det som ger energi brukar få en att växa.

– Men vi har inte haft någon integrationspolitik som gör att vi överbryggar klyftorna. Det är ungefär som när man har en trädgård som man inte tagit hand om – och sedan klagar på att man inte har några frukter, utan bara ogräs. Man måste ta hand om det man har!

– Språket är viktigt för att ta del av samhället. Folk har flytt hit för att kunna leva i demokrati och yttrandefrihet, men om man inte har språket – då kan man väl inte yttra sig? Jag har ofrivilligt tagit på mig språkrörs-jackan, ha ha.

Och för det har du fått motta hot både från rasister och fundamentalister...

– Ja, jag har tvingats flytta och lever idag med skyddad identitet. Och jag som är en sådan som älskar att beställa varor från katalog! När jag var utvisningshotad flyktig fick jag en gammal ellos-katalog och kryssade för varma jackor och köksbord. Det var väl ett uttryck för att jag drömde om ett tryggt hem i Sverige. Med skyddad identitet känns det som att man inte finns...och inte är helt fri.

Vad ska du prata om på Bråvalla?

– Jag kommer nog att bli lite politisk. Men det är en stor skillnad – politikerna gömmer sina skelett i garderoben, medan vi komiker dansar med dem. Ni får också stå ut med att jag är litet snuskig. Det handlar om kulturkrockar – ett chockartat möte med äldrevården. Det blir både högt och lågt. Kärleksfullt, varmt – och förhoppningsvis roligt.

Vi har pratat Finspång. Vad tycker du om Norrköping då?

– Jag har varit på Arbetets Museum flera gånger. Jag älskar det! Nästan alla mina barns leksaker kommer därifrån. Det är alldeles för lätt att handla upp hela gaget – som man först trodde skulle gå till hyran.

– Norrköping är en otroligt vacker stad, som egentligen skulle passa mig – precis lagom stor. Jag skulle kanske klara av att lära mig gatunamnen. Det är så härligt med spårvagnar. Jag får intrycket att man är i ett Sverige innan välfärden började urholkas. När det blommade och arbetarrörelsen levde...