filmkrönika En bransch med hundra år i nacken och vissa historier berättas om och om igen, exempelvis missbruk eller rån. Varför just dessa?

Den som ser film mycket och ofta kan inte annat än att börja reflektera över mönster och tendenser. Du kan inte undgå att se saker i ett sammanhang och få frågor om varför saker återkommer i olika verk. Människan är ändå en flockvarelse och vi inspireras av varandra. Vi ser något andra gör och inkorporerar det i oss själva. Vilket sker så organiskt att vi inte ens alltid förstår att våra idéer kommer från andra. Vi är både väldigt medvetna och smärtsamt omedvetna.

Något jag har funderat på på senare tid är varför vissa typer av ämnen ständigt återkommer. Varför regissörerna ideligen vill berätta vissa typer av historier och varför publiken är så pass intresserad att det finns skäl att filma om just dessa ämnen. Ett av dessa är droger och missbruk. Filmhistorien fullständigt kryllar av sådana berättelser. Självklart finns en korrelation mellan vad människor är beredda att betala för och vad producenterna därmed försöker mata oss med. Av någon anledning vill människor se filmer om svårigheter med missbruk. Redan på 40-talet, inte så många år efter att filmer fick ljud, kom klassikern ”Förspillda dagar”. Originaltiteln ”The Lost Weekend” beskriver ganska väl vad filmen handlar om. Billy Wilders film ansågs vid den tiden ganska chockerande. Idag är den sorglig men decennier av filmer i den andan har gjort oss något immuna. Vad som än händer och vad vännerna än gör kan Don inte sluta vända sig till alkoholen. ”Beautiful Boy” som går på bio nu är något mer brutal men i grunden är båda filmerna ganska lika varandra. Förspilld potential, omgivning som bryr sig, oförmåga att ta sig ifrån beroendet själv.

Ett annat ämne som fängslar regissörer och producenter är rån. Brott är generellt populärt, självklart för att det skapar spänning. Men att filmhistorien är så proppfullt med rån som ämne är trots allt förvånande. Var kommer detta intresse från? Varför är källan oändlig? Och medan missbruk sällan skildras komiskt, om någonsin, är rångenren bredare och tillåter en hel del humoristiska varianter exempelvis ”Penelope...min tjuvaktiga fru” från 1966. På 50-talet kom filmer som ”I asfaltens djungel” av John Houston och ”Rififi” av Jules Dassin och definierade den moderna rångenren. De var inte de första inom genren.

Jag verkar i alla fall inte vara den enda som reflekterat över dessa frågor eftersom det finns forskning i dessa ämnen. Hjärnforskare Uri Hasson har exempelvis testat hjärnaktivitet när testpersoner ser film och föga förvånande händer det mer i hjärnan när de ser en heist-film än när de får se oredigerade klipp från en park. Människan söker action, och rån innebär mycket action för pengarna. Det händer något i alla dimensioner.

Och studier visar att missbruksproblematik fungerar som terapi för människor. De ger perspektiv och empatiträning. Nu tror jag inte regissörer sitter och tänker ut sådana utgångar av sina filmer. Men det kanske är därför publiken visar gensvar, vilket genererar resurser, vilket ger förtur till dessa berättelser.