Nobel-prisvinnaren Toni Morrison gick bort tidigare i år. Dokumentären om henne kommer precis rätt i tiden. Lyckligtvis är Morrison själv en stor del av den där hon intervjuas och berättar om historien om sitt liv. Morrison och dokumentären är en perfekt illustration av USA: det mjuka och hårda, varma och kalla, hindren och möjligheterna. Om att svarta ska få ta plats utan att det är en avvikelse eller anomali. Dokumentären har en ton som författarens böcker präglas av. Den lämnar dig med värme och kampvilja på samma sätt som romanerna gör. Att Morrison tittar rakt in i kameran under de delar där hon intervjuas ökar den närvarande känslan.

En serie vänner, experter och bekanta beskriver kronologiskt Morrisons väg i livet. Från den tidiga barndomen till livet som singelmamma och litterär redaktör. Filmen skildrar Morrisons liv som både extraordinärt med mycket motstånd men också ganska lätt och självklart. Hennes stjärna steg i rätt tid vilket innebar att samma barriär som funnits tidigare nu inte gjorde det. Plötsligt var det inte omöjligt för en afroamerikansk kvinna att vara professor, redaktör och ge ut böcker. Trots det mötte hon såklart rasismen ändå. Hon kunde få kritik över att för många av karaktärerna var svarta. En beskyllning som Tom Wolfe knappast fick om alla vita rollfigurer i romaner under sin storhetstid, om någonsin.

Dokumentären är dramaturgiskt sett väldigt traditionell men för en svensk publik lär det fungera utmärkt. Eftersom Morrison inte är samma nationalikon här som i hemlandet kan en gedigen presentation vara välbehövlig.