Vad är meningen med livet? Den stora existentiella frågan återkommer bland karaktärerna i Tre systrar. Handlingen utspelar sig i en regementsstad i den ryska provinsen, och längtan till Moskva är stor. Man kan tänka sig att längtan ut varit stor också bland fängelsets gamla interner. Men det är en liten besvikelse att det bara är på låtsats som fem gamla interner kommit tillbaka för att spela teater med sina gamla teaterpedagoger, även om inledningen med Frödings trallande sång är uppiggande. Norrköpings Teaterkompani tänker sig att de övat in sin version av Anton Tjechovs pjäs 2005, men valt att kalla den I väntan vid Strömmen.

Och nu är de tillbaka i fängelsemiljön på Dragsgatan för vår skull – för att äntligen visa upp mödan av sitt arbete. Trallandet har bara varit uppvärmning.

Det här greppet är lite småfinurligt, men känns mest forcerat eftersom vi inte ser röken av internerna när pjäsen väl kommit igång. Den säcken knyts inte ihop, men berättigar och förklarar varför systrarna spelas av män. Det är klart att några av fängelseinternerna ville ha huvudroller! De kvinnliga dramapedagogerna å sin sida har manliga roller – och det är häftigt att se förvandlingen i vilka som tar plats och svävar ut med sina kroppar och röster.

Bäst på kvinnligt kroppsspråk är Joakim Malmberg. I rollen som den ständigt uttråkade Irina, hon som inte kan bli kär men väcker hjärtats lust hos andra, minns han att inte skreva. Både baronen, löjtnanten Tusenbach och kapten Soljonyj är förälskade i Irina. Men hon vill mest tillbaka till barndomens Moskva, liksom den hårt arbetande systern Olga som är lärare. När ska hon få vila?

Fadern var general men gick bort för ett år sedan. Hans gamle vän, överste Versjinin, kommer på Irinas namnsdagsfirande – och den tredje systern, Masja, kan inte låta bli att förälska sig trots att hon redan är gift. Överste Versjinin framstår som en livsnjutare som inte oroar sig i onödan; han filosoferar i stället. Själv har han en fru som ständigt försöker ta livet av sig, men det är väl bara för att söka uppmärksamhet, tänker han.

För den filosofiskt intresserade är pjäsen absolut sevärd. Mitt i det allvarliga livsgrubblet finns en dråplighet som kompaniet velat framhäva. Och nog har de lyckats att lyfta de intressanta och allmänmänskliga tankarna, i stil med Samuel Becketts I väntan på Godot. Längtan bort, till någonting annat, är bärande – och särskilt Mons Gregemark spelar ut frustrationen väl. Tänk om meningen med livet bara är att arbeta och lida.