Segrande ur denna synnerligen jämna tillställning gick Marino Valle Band.

”Det här var helt oväntat”, förklarade Marino efter att juryn meddelat sitt utslag.

De tre medverkande bandet visade upp flera olika inriktningar av bluesen. Inledande Blueass Bluesband från Filipstad i Värmland verkade känna sig mest hemma i den lite mer rockiga och ”svampiga” Louisiana-inspirerade bluesen. Sångaren Peter ”PG” Gustavsson spelade också bra munspel, medan bandets övriga medlemmar kändes lite ojämna. Bandet var bra utan att ha något som ”stack ut”.

Artikelbild

| Sam Roket and his Blues Prisoners bjöd på en väloljad rock och bluesmaskin!

Det märktes stor skillnad på nästa band, Marino Valle Band från Växjö. Det var en annan intensitet och ett intensivare tempo i Marino Valle Band. Musiken var inte renodlad blues, utan man nosade ogenerat i den tidiga 60-tals soulen. Joe Tex, Al Green, Otis Redding fanns där som referenspunkter. Bandet var tajt och Marino Valles starka soulinfluenser parat med en mycket mäktig stämma bäddade för segern i denna uttagning.

Sam Rocket and His Blues Prisoners från Hudiksvall i Hälsingland gick in för att ge sin publik en showakt som hämtade inspiration från olika håll. Där fanns rhythm & blues, rockig city-blues och till och med college-rock med rötterna i den vita rocken med Bill Haley i täten. Som underhållning var det absolut toppnivå och Pär Näsman (Sam Rocket) sjöng som om han käkat taggtråd strax innan konserten.

Tyvärr räckte det inte hela vägen. Med lite för spretigt stilmässigt och Marino Valles känslosamma stämma som motspelare fick man finna sig i en andraplats, men som kvällens MC, Anders ”Slidin´ Slim” Landelius konstaterade; ”Alla tre banden är segrare”.

Slidin´Slim, eller Anders Landelius som det står på ID-kortet, medverkade som överkvalificerad pausmusik. Hans spel på Dobro-gitarren (resonatorgitarr) imponerar.

Artikelbild

| Per Näsman, alias Sam Rocket, grinar illa. Kanske ångrar han att han inte satsade på en mer utpräglad blues?

Som grädde på moset avslutade Lysa Lystam Family Band med gästartisten Ida Bang. Det här familjebandet blir bara vassare och tajtare för varje gång jag hör det. De går fram likt en ångvält och man har inget emot att bli överkörd. Riffen är massiva och solistiskt finns reservkapital i massor. Fredrik ”Frallan” Karlssons behandling av gitarren kan skära i plåt och Nils Anderssons basuppvisning i en låt var som en enda lång orgasm.

Lisa Lystam och Ida Bang fick till ett perfekt samarbete. De tänker lika, även om rösterna klingar olika. Vi fick flera chanser att höra Ida solo. Bland annat i titelspåret ”Possibilities” från den egna plattan med samma namn. Det var tungt och vasst. Underbart! Bluesarrangemanget genomfördes i samarbete mellan Crescendo och de svenska medlemmarna i Europén Blues Union.

Artikelbild

| Lisa Lystam Family Band fullständigt krossade publiken. Maken till tajt och aggressivt spel har jag aldrig hört dom leverera.

Nu väntar några månader tills Marino Valle Band packar bluesväskorna och far till Ponta Delgada på Azorerna i Portugal. Jag tror att de har stor chans att överraska Europas bluespublik.