Musik Till slut blev det då klart efter en hel veckas uttagning vem av de unga sångarna från världen över som utsetts till segrare i den stora Stenhammartävlingen.

Den internationella tävlingen med det otympliga namnet Wilhelm Stenhammar International Music Competition avgjordes nämligen i De Geerhallen på torsdagskvällen och uppvisningen blev lika storslagen som namnet. Var och en av de nio finalisterna hade att sjunga två opera-arior, sedan vidtog juryns överläggning och räkning av publikens insamlade röstsedlar.

Vinnare av hela tävlingen tillika publikens pris gick till den svenska sopranen Christina Nilsson – ett mycket gott val! Hon har en naturlig och personlig röst med snygg och fyllig klang och kärna.

Just denna personlighet i röst och uttryck tror jag gav henne den dubbla segern. I sin tolkning av både Wagner och Verdi visade hon på en musikaliskt driv och auktoritet samtidigt som den var frisk och frejdlig och mycket personlig.

Tävlingens andra pris gick till den sydkoreanske tenoren SeungJu Bagh som förtjänstfullt sjöng några klassiska örhängen. Med mjuk stämma och en snygg kant vågade han ta ut svängarna och utmana orkester och dirigent på sina musikaliska utflykter. Intensitet och en välplacerat fokus förmedlade arior av Donizetti och Bizet.

Mezzosopranen Annika Schlicht från Tyskland kom på tredje plats. Hon visade upp attityd med sin mörka mustiga stämma och sjöng med fokus och riktigt bett i avstampen. Hon har en stor röst med och värme och ett intensivt uttryck.

Fjärde plats delades mellan den sydkoreanske barytonen Won Kim och mezzo­sopranen Florieke Beelen som även tilldelades det speciella Stenhammar­priset. Won Kim hade en välplacerad, prydlig tenor som med omsorg och tydlighet klingade friskt och fräscht. Florieke sjöng mjukt och följsamt med fräschör och friskhet och en personlig glans i rösten.

Det speciella Mozart-priset tilldelades den svenska mezzosopranen Hanna Husáhr som med full kontroll och riktigt finlir i framförandet sjöng just Mozart men även Massenet. Jag gillade hennes uttryck och fokus i både röst och blick.

Övriga sångare på kvällens konsert stod ju även de på prispallen utan att för den skull bli nämnda med namn och placering. Att komma så här långt är i sig en seger och alla vara extremt duktiga och väl förberedda. Att den svenska sopranen Åsa Jäger inte hamnade högre upp var lite märkligt. Hon hade en självklar pondus och mustighet i rösten som kom sången till godo. En stor och briljant klang kombinerat med allvar och tyngd i uttrycket bådar gott inför framtiden.

Den svenska sopranen Sofie Asplund hade ett dynamiskt driv i sången med stor kontroll och energi i framförandet. Det fanns en skir koloraturådra som kan plockas fram än mer och i mina anteckningar har jag skrivit att Sofies framförande av speciellt Donizetti hade ”det”.

Mezzsopranen Elli Vallinoja från Finland sjöng med mjuk botten och ett dramatiskt berättande som visade på mångsidighet i den sceniska. Rösten var behaglig med sopranklang i det mörkare registret vilket gav en personlig touch åt sången.

Stor eloge till dirigenten Nader Abbassi som lyfte in och hjälpte sångarna till att göra