Under sin 55-åriga karriär som filmregissör har Ken Loach aldrig gjort en meningslös film. Men det är först på senare år som han ägnat sig åt agendaproduktion. När han för några år sedan bestämde sig för att gå i pension sammanföll det med att världen blev ytterligare mörkare. Välfärden i Storbritannien stod inför ännu en kamp. Loach kunde inte hålla tyst. Resultatet blev återkomst med den gripande, drabbande, hjärtskärande ”Jag, Daniel Blake”.

Den här gången är det återigen kapitalismen som ifrågasätts, mer direkt än tidigare. Ricky drömmer om att köpa hus till sin familj vilket gör att han bestämt sig för att ha en paketleverans-franchise som egen verksamhet. Han övertygar sin fru att sälja sin bil för att betala för den skåpbil som ska ta honom fram. Tyvärr är det smärtsamt uppenbart ganska tidigt att förutsättningarna är allt annat än goda. Medan han ska ha eget företag är han istället i en slavliknande situation där enda skillnaden på en anställning är att han faktiskt inte har något skydd som lagar skulle kunna ge honom. Det är Loach, så den som gissar på problem längs vägen är inte ovanligt förutseende. Men även med regissörens mått mätt är ”Sorry We Missed You” riktigt dyster och grym. Familjen är aldrig med om något positivt borträknat från en middag och en lunch som är trevliga. Dessa få scener är viktiga i sammanhanget, Loach säger att all kärlek i världen inte kan hjälpa mot ett orättvist klassamhälle. Något han illustrerar med yttersta tydlighet. Regissören gestaltar i varje detalj hur makthavarna satt människor i hopplösa system. Människorna vill inte illa men strukturen skapar bristen på omtänksamhet.

För en del av oss är det väldigt enkelt att tycka att Loach överdriver. Att vi inte nått en nivå som han skildrar. Ett tankesätt som kan definieras som lyx, högre upp i klasskedjan blir det svårare att greppa hur eländigt livet kan bli. Förvisso visar Ken Loach ofta ett värstascenarie numera men eftersom han regelbundet använder sig av verkliga fall i sin research har han tyvärr trovärdigheten på sin sida. ”Sorry We Missed You” påminner om en modern Dickens med enda skillnaden att ingen välbärgad farbror eller släkting dyker upp med kärlek och pengar.

Loach fortsätter att enträget ifrågasatt samhället. Även denna gång med monumentala skådespelarinsatser, effektiv regi och omskakande manus som fixeras in i hjärtat. Jag kommer inte ihåg senast jag såg en Loach-film utan att gå därifrån med tårar. Han behövs mer än någonsin i vår apatiska tid.