Och publiken fullkomligt älskade henne från första ackordet!

En del band har det där lilla speciella som gör att man står ut med ruffigheter och kantighet. Erika Baier & The Business är just ett sånt band. Det är inte så sofistikerat, men det är inte det som bandet eftersträvar… det perfekta, det välljudande och tillrättalagda.

Här handlar det om helheten, fyra hårt arbetande killar och en sångsolist som ger allt och lite till. En del band har en övermänsklig solist som gör att man som publik inte titta på helheten. Man blir bara så imponerad av EN person att det andra bleknar. Med det inte sagt att musikanterna i The Business skulle vara undermåliga solistiskt. Långt ifrån.

Artikelbild

Vassast är tveklöst munspelaren Arman Sikiric som flera gånger öste på rejält.

Vassast är tveklöst munspelaren Arman Sikiric som flera gånger öste på rejält. Solot i ”Whole lotta lovin´” i bogaloo-tempo var läckert liksom ”Greasy gravy” som inledde andra sett. Här fick The Business lira själva och tog verkligen tillfället i akt att visa vad de kan. Nya gitarristen Ola Insulander var lite försiktig. I alla fall i första set. Efter paus tog han för sig desto mer. ”I just can´t keep from crying” visade att det finns kunnande på gitarrfronten. Trumslagaren Michael Johansson var något så sällsynt som en ”spelande” bluestrummis. Många av hans kollegor brukar bara ha ett läge… shuffletempo med kantslag. Här fick vi höra en trummis som varierade sig i tempo och volym. Snyggt jobbat. Basisten Patrik Norrman gjorde det han skulle, dvs. höll ordning på den rytmiska spänsten och att man inte gick bort sig i solona.

Det bästa har jag sparat till sist. Erika Baier jobbade hårt med att fånga publiken och hålla kvar kontakten. Innan hon drog igång ”Devils hand”, sa hon ”Kom igen”, och publiken nappade direkt. Kanske hade man önskat sig några ballader, där både Erikas röst och våra sinnen fått vila. Det kan vara värt att tänka på. ”I sing the Blues” hade lite andhämtningstillfälle. Extranumret, ”Hound Dog”, var en honnör till Willie Mae ”Big Mama” Thornton som sjöng in originalet redan 1952. Versionen som Erika och bandet bjöd på höll mycket hög klass. Läckert!