Vore det inte för humorn skulle ”Long Shot” snarare kännas som en B-film eftersom romantiken är lite skämskuddefrämjare. Som ”The Prince And Me” eller ”First Daughter”. Men släng in Liz Hannahs och Dan Starlings ordrika manus med vassa repliker så händer något annat. Lägg till Seth Rogens oemotståndliga humor så förvandlas upplevelsen till något över vad en romcom brukar erbjuda.

Fred Flarsky arbetar som journalist på en politisk nättidskrift. Han följer sin övertygelse men lever inte något liv som andra avundas. Charlotte Field är USAs yngsta utrikesministern någonsin, många avundas hennes liv. Kopplingen mellan dessa två? Charlotte var barnvakt till Fred, och också Freds första förälskelse. När hans tidning köps upp av ett stort mediakonglomerat vägrar han finna sig i eländet och säger upp sig. Hans vän Lance tar med honom på en fest. Mitt under en superfestlig scen med soulgruppen Boyz II Men fångar paret varandras blick. Eftersom Charlotte saknar äkthet i sin tillvaro passar hon på att rekrytera journalisten Fred som talskribent.

Sagoelementet i filmen och upplösningen känns lite larviga. Men genom att bryta mot sin egen genres tradition lyckas ”Long Shot” bidra med ett annat perspektiv. Sedan filmhistoriens start har kvinnor fått placera sig bakom män. Traditionen inom romantiska komedier att alltid platta till en kvinna så hon inte är för mycket för en man finns att hitta frekvent sedan 1940-talet. Så plötsligt kommer en romantisk komedi där kvinnan inte förväntas kompromissa med sig själv för att duga åt en man. Fred är inte ute efter att Charlotte ska vara mindre bestämd eller mindre styrande. I grundpremissen ligger fortfarande konceptet att hon skulle behöva en man vid sin sida. Ändå är språnget stort från hur dynamiken inom genren ter sig annars. Hon pratar aldrig om att vara inkomplett utan en relation, talar aldrig om att han räddat henne. Hennes mål är presidentskapet för att lyfta viktiga frågor som klimatet.

Kombinationen av Charlize Theron och Seth Rogen är väldigt intressant. Deras kemi är speciell och de har båda enorma mängder utstrålning men på olika sätt. Känslan av välbehag och gott mod som uppstår efteråt handlar egentligen inte om hur pass gulliga deras rollfigurer var mot varandra. Istället är nåden humorn. Jonathan Levine har en brokig skara filmer bakom sig som regissör med ojämnt resultat. Som bäst har han varit med ”50/50” i skärningen mellan drama och komedi. ”The Long Shot” når inte riktigt lika långt men nära nog.