BRÅVALLA Några minuter innan The Offspring ska ställa sig på Bråvallafestivalens största scen och framföra hela den 20-årsjubilerande skivan "Smash" från start till mål släntrar kommunstyrelseordföranden Lars Stjernkvist förbi mig i de packade publikleden.

– Är de här bra? frågar han mig.

Vad svarar man på en sådan fråga? Det är ungefär som om jag skulle ha frågat honom om det står något vettigt i Socialdemokraternas partiprogram. Det är lite svårt att vara opartisk och nyktert reflekterande.

Artikelbild

För The Offspring är nostalgi. "Smash" är ännu mer nostalgi och det är med stor skräckblandad förtjusning jag står där i väntan på att introt Time to Relax ska börja ljuda ur högtalarna.

Snälla The Offspring. Förstör nu inte den här skivan för mig!

Det gör inte orkestern. De är aldrig ens nära.

Låt gå för att gitarristen Noodles ser ut som att livet varit allt annat än snällt mot honom och att frontmannen Dexter Holland ger plufsigheten ett ansikte. Låt gå för att mellansnacket är både klämkäckt och töntigt inövat. Låt gå för att det svajar lite spelmässigt vid några tillfällen.

Artikelbild

Som helhet är The Offspring en mycket vitalare punkakt 2014 än vad jag någonsin vågat drömma om.

Jänkarna ställer sig på Bråvallas scen och visar att bra låtar aldrig går ur tiden. "Smash" är fortfarande poppigt snärtig punk av bästa märke som gruppen klarar att göra rättvisa.

Artikelbild

Trion Gotta Get Away, Genocide och Come Out And Play är som balsam för själen. Publiken (en av festivalens i särklass största?) är med på noterna, det dansas och det sjungs och jag ser idel leenden.

Det är många som har en nostalgisk relation till den omtalade skivan och när superhiten Self Esteem briserar som avslutning på "Smash"-setet vet glädjen bland åskådarna knappt några gränser.

Artikelbild

Därifrån lägger The Offspring i nästa växel och ökar.

"Smash" i all ära, den har betytt mycket för väldigt många. Men en grupp som varit aktiv så länge som The Offspring har hunnit svarva ihop både en och annan ytterligare liten hitmelodi och spelningens avslutning blir en hitkavalkad.

Artikelbild

Om det skrålades allsång till Self Esteem är det ändå bara förnamnet till vad som sker till gamla finputsade radiohits som Pretty Fly (for a White Guy)

och Why Don't You Get a Job? (en låt jag aldrig förstått poängen med men som alla andra på Bråvalla tycks älska).

Artikelbild

"Nya" You're Gonna Go Far, Kid (2008) är ett säkert kort även den.

Som mest sjövilt blir det sedan i The Kids Aren't Alright som gruppen framför med oefterhärmlig energi och ett driv att döda för. Publikresponsen blir därefter.

Boom. Och sen är The Offspring borta. Konserten är över.

De kliver av med en smäll när spelningen befinner sig på sin peak och lämnar oss kvar med en törst efter mer.

Det är väldigt välregisserat.

Om Lars Stjernkvist tyckte att det var bra?

Det förtäljer inte historien.

Men jag har fortsatt lika höga tankar om The Offspring som han (förmodar jag) har om sossarnas partiprogram.

Nostalgin segrade.

Mikael Mjörnberg