Film
Monos
Cnema
Regi: Alejandro Landes
I rollerna: Moises Arias, Sofia Buenaventura, Julianne Nicholson, Karen Quintero, Laura Castrillón m fl.
Betyg: 4,5
"Monos" är ett verk som påminner om "Flugornas herre" och "Apocalypse Now" samtidigt som den är ovanligt säregen. En och samma film borde inte kunna vara så välbekant och samtidigt så obekant, ändå är vi här. Dualiteten följer filmen hela vägen. Vacker och brutal. Livsbejakande och skräckinjagande. Samtidigt som jag önskar att våndan går över vill jag inte att filmen tar slut. Symbolisk och konkret. Sammanhållen men fragmenterad. Från allra första början tar den sig under skinnet. Helt enkelt en film som känns.
Bland höga, dramatiska berg och massiva dimmoln någonstans i Sydamerika bor åtta ungdomar som tränas upp som soldater av vuxenfiguren Mensajero. De tillhör en oidentifierad organisation. Vad syftet är framgår inte men ungdomarnas huvuduppdrag är att ta hand om en amerikansk gisslan och en ko som Mensajero lämnat i deras vård. Ungdomarnas bakgrund förblir också ett mysterium. De är fullständigt sektifierade till den grad att de aldrig nämner familjer eller vänner utanför kretsen. När den vuxne lämnat gruppen äger en olycka rum på grund av ungdomarnas vårdslöshet. Det blir avstampen till en upptrappning av överlevnadskamp där maktbegär börjar förstöra dynamiken. Initialt är de oskyldigt vilda men tiden tvingar ungdomarna att välja vad de vill stå för. Människan är obarmhärtig, naturen än värre.
Även om historien är fängslande är "Monos" en "hurets" styrkedemonstration. Mångsidigt foto anpassar sig efter varje skede i filmen. Kamerans blick är intensiv, som ögon som aldrig sett tidigare. Den är överallt och i olika format. Lugnt betraktande till omskakande elektrisk. Poetiska vyer varvat med stilistiska närbilder. För det mesta ser vi gruppen utifrån, det är bara mot slutet när klimax är på väg som kamera och manus förflyttar sig in till individerna. Bilderna flankeras av ett enormt vibrerande ljudbibliotek. Filmen känns omskakande magisk samtidigt som den är brutalt realistisk. Slutligen är skådespeleriet förbluffande starkt. Ett gäng unga aktörer rustar självklart upp som de osäkra soldater de spelar. De gör sig små, de gör sig galna, de gör sig sköra. De är storartade. Jag är häpen.