Det som Anders Hagbergs Melodic Melange sysslar med är en spännande mix av arabisk makam och jazzmusik. Så förklarade i alla fall Anders gruppens musik inledningsvis.

Gruppen består av fyra stycken virtuoser på respektive instrument. Ahmad al Khatib spelar al’ud (arabisk luta), Anders Hagberg flöjter, sopransax, Johannes Lundberg bas och Lisbeth Diers slagverk. De svarar på varandras lockrop intuitivt. De formligen känner vad de andra vill säga. Klangerna och rytmerna vävs samman till en klang- och rytmmix som smakar dadlar och orientaliska kryddor. Där finns oset i de trånga gränderna i Marrakech, den söta doften av smaksatt tobak i vattenpipor på ett café i Kairo, sorlet och bruset på en marknadsplats, guppande kamelkaravaner i en stekhet öken.

Trots att det är en komplett trio där allas röst väger lika tungt, känns det som om den danska slagverkaren Lisbeth Diers styr mycket. Med subtila rytmförskjutningar eller nästan omärkbara markeringar på tamburinen eller darabukketrumman hittar musikerna nya outforskade spår. Ibland fungerade Johannes Lundbergs röst som ett andra blåsinstrument. Effektfullt!

Artikelbild

Med små medel styrde Lisbeth Diers musiken i önskvärd riktning.

I stycken som Hagbergs ”Sounds of Sufi” och Johannes Lundbergs ”Om olyckan vill” och ”Polska från Härjedalen” märks detta tydligt. I ”Om olyckan vill” upplever jag en märklig tyngdlöshet där de i Egypten semestrande svenska svalorna utnyttjar uppvindarna och leker tafatt för att i ”Polska från Härjedalen” låter mig ligga på rygg i ljungen och iaktta molnen.

Detta är improvisationsmusik förvisso, men den följer vissa utstakade linjer som istället för att begränsa ger en frihet som är svår att greppa, än mindre förstå. Tyvärr var det alldeles för många som valt att hoppa över den här konserten. Synd om dom som missade en spännande och omtumlande musikupplevelse.