Ibland har jag i recensioner skrivit om att en bra historia är ganska svårt att göra dålig film av. Att regissören har bättre förutsättningar på grund av den stabila grund som finns i berättelsen. Sedan kommer filmer som ”Eld & lågor” och bevisar att även en gedigen historia går att förstöra genom hur du tar dig an den. Filmen är nämligen baserad på den sanna historien om Ninni Nilsson och John Lindgren, konkurrenter från olika samhällsklasser som föll för varandra. En Romeo och Julia-historia som inte var uppdiktad av någon författare utan av livet självt. Under decennier hade Gröna Lund en konkurrent mittemot som hette Nöjesfältet som drevs av familjen Lindgren. Familjerna låg i fejd och konkurrerade länge. Men när John och Ninni var i 20-årsåldern fann de varandra och historia skrevs.

Mårlind och Stein har valt att filmatisera den berättelsen genom att använda samma typ av stil de gjorde i ”Känn ingen sorg” men aningen mer magiinspirerad. Det är inte enbart oövervinnlig kärlek utan också magi i form av fjärilar och blommor som uppenbarar sig för att illustrera känslorna. Vilket inte alltid går ihop med att delar av dramaturgin är riktigt tung. Filmen utspelar sig på 40-talet med stigande nazism, och skildrar också andra svårigheter som fattigdom samt skoningslösa skulddrivare. Du behöver som tittare verkligen sukta efter att fly din egen verklighet och lura dig själv med romantik för att kunna uppskatta ”Eld & lågor”.

Trots att de magiska elementen inte alltid matchar med verkligheten i bakgrunden har filmen fler och större problem. Att låta romantiska delarna ta mer plats på bekostnad av berättande är ett fatalt misstag. Manuset är som en kär 17-åring som i sin iver att få fram känslorna undviker att berätta om annat. Som hastar igenom grundliga delar av historien med ”ja och sen var det lite problem med pengar”, ”sedan var hans mamma lite sur”, ”nazisterna hotade runt hörnet”. Vad som blir kvar är ekvivalenten till samma ungdom som skulle beskriva sin kärlek med ”hon var så söt, och hennes kläder var så fina, det kändes som om magisk energi rörde sig omkring henne”. Istället för att få fram omständigheterna och gå på djupet av karaktärerna för att förklara hur de blev kära förväntas publiken vara nöjd med att marinera i må-bra-känslor. Om paret dessutom faller för varandra trots alla hinder har regissörerna misslyckats kapitalt med att visa vad hos varandra de finner attraktivt. Vilket är förödande för en film som satsar alla kort på känslan av oemotståndlig kärlek.