Mike Leigh har gjort en karriär av starka historier där framstående budskap varit ledstjärnan i berättandet. De har varit välgjorda och tekniskt skickliga men fokuset har legat på vad han velat förmedla. "Mr. Turner" kommer därför som ett komplement till hans galleri. I historien om konstnären William Turner är scenografi och foto utsökta. Både det vackra och det fula målas i rätt nyanser. Vissa scener tar andan ur tittaren. Däremot lämnar innehållet mycket mer att önska.

I cirka två och en halv timmar utmanas tittarens tålamod å det grövsta. Här finns förvisso stora möjligheter till fördjupande dialog, Turners liv verkar inte så händelsefattigt som filmen är gjord. Leigh porträtterar istället en man som valsar långsamt runt i livet och grymtar nästan oavbrutet. Ibland ger det en olyckligt komisk känsla. Likadant med hans hembiträde Hannah som går igenom en osannolik omvänd make over/förvandling. Budskapet är som sagt grumligt. Är poängen enbart att reflektera behövs inte en så pass lång speltid. Att sätta konstens skönhet i kontrast till dess osympatiske skapare är inte dumt men Leigh gör det på ett segt sätt. Det mesta repeteras kontinuerligt. Berättelsen är helt enkelt inte tillräckligt dynamisk för att hålla ångan uppe under så många minuter.

Timothy Spall i huvudrollen har ofta spelat i Mike Leighs filmer. Trots att Spall gör bra ifrån sig räcker inte hans förtjänst för att rädda helheten. Hade Mike Leigh klippt bort 40 minuter hade "Mr. Turner" blivit en annan upplevelse. Då hade repetitionerna försvunnit och innehållet inte känts utdraget.