Kanske är det för att Elle Fanning spelar i huvudrollen. Kanske för att foto och färger är så vidunderligt behagliga men samtidigt med kontrasterande diskbänksrealismkänsla. Kanske för att musiken inte så sockersöt. Men jag hade väntat mig mer av "Teen Spirit". Den är lite för lättviktig med tanke på förutsättningarna. För i slutändan är filmen en sockersöt produkt täckt av beska som försvinner fort. I slutändan är det samma traditionella Hollywood-berättande utan sedvanligt glädjerus. Största problemet är när det är över kvarstår frågan vad budskapet är? Kanske är det regissörens ovana som gör att den blir så traditionell.

Polskfödde Violet bor på Isle of Wight med sin mamma. Ekonomin är ett problem och Violet som inte är myndig arbetar hårt för familjen. Hennes stora passion i livet är musiken. Tillbakadragen men hon kommer till liv i sitt eget sovrum där hon dansar till kontemporär pop. De framträdanden hon får på mindre pubar är bra träning för hennes röst. Men hon håller igen i scennärvaro. Ofta sjunger hon med stängda ögon för en publik av fulla män som inte bryr sig om sin omgivning. Förutom Vlad, som är mer än vi till en början anar.

När musikprogrammet "Teen Spirit" kommer till orten tar Violet chansen, trots sin blygsel. Hon går vidare till nästa steg och behovet att bli mer magnetisk på scen finns fortfarande. Musiknumren är ofta själsfyllda när Fanning tar sig an Robyn och Ellie Goulding.

Max Minghella är son till legendariske regissören Anthony Minghella, mannen bakom "Den engelska patienten" och "The Talented Mr Ripley". Max är kanske mest känd för sin roll i serie "A Handmaid's Tale". Som regidebut är "Teen Spirit" inte ett misslyckande men lite för återhållen. Minghella har hållit sig till ramarna och formlerna.

Elle Fanning klär väl som Violet, omfamnar henne inifrån och projicerar ut karaktärens äkthet. Samtidigt börjar hon hamna i facket "sval, ledsen, ung kvinna". Lyckligtvis får hon i alla fall agera något annorlunda denna gång. Hon talar övertygande polska (för den som inte talar språket låter det trovärdigt) och sjunger, både rent samt själsfyllt.

Varken hon eller någon annan kan hjälpa att regissören är så försiktig att han glömt ett ordentligt budskap. Musikens transformerande kraft är inte stark nog att hålla. Minghella verkar inte helt säker på vad han vill säga eftersom han är upptagen med att säkra att inget går fel. Och inget har gått fel, men så otroligt rätt blev det inte heller.