"Once Upon A Time In Hollywood" leker med dilemmat om hur mycket ett verk ska vara för publiken och hur mycket för skaparen. Har en regissör någon som helst skyldighet att anpassa sig till publiken? Svaret är inte lätt att hitta men samma syn skulle ingen ha om en bildkonstnär. Den som målar har bara sig själv att förhålla sig till. Quentin Tarantino har gjort en film för att tillfredsställa sig själv. Vilket förmodligen ger honom extra mycket men som tittare ser jag också att självnöjdhetsprocessen blockerar verket att bli så bra som det hade kunnat bli. 2 timmar och 40 minuter är alldeles för lång speltid för just den här filmen. Flertalet scener hade illustrerat samma sak med hälften av speltiden. Tarantino har gjort en "skön" film som samtidigt är navelskåderi på hög nivå.

Slutet av 60-talet i Hollywood och vi möter Rick Dalton, tv-stjärna vars karriär dalar långsamt. Hans vän och vapendragare är Cliff Booth, Ricks stuntman och allmänna allt-i-allo. De spelas av Leonardo Di Caprio och Brad Pitt. En tredje historia handlar om Sharon Tate, porträtterad av Margot Robbie. Vänskapen mellan männen är själva kittet som håller ihop filmen. För egentligen finns ingen överhängande intrig. Sharon Tate är en slösad karaktär. Exempelvis en längre scen där hon kör, tar upp en liftare, går vidare till en bokhandel och köper "Tess Of d'Urbervilles" (höjden av ung-kvinna-kliché), går och ser sin egen film på bio, ler förtjust när publiken tar till sig den. Har filmklipparna varit kraftlösa eller har Tarantino stoppat dem från att ta bort speltid?

Liksom många av hans senare filmer är "Once Upon A Time In Hollywood" både historia och historierevision. Quentin Tarantino tar delar av verkligheten och gör om dessa. Skipar egen rättvisa. Men denna gång kommer han inte i närheten av något så meningsfullt som "Django Unchained". "Hollywood" är mer fragmenterad och ibland lite flat. Den är väldigt rolig men betyder inte så mycket. "Django Unchained" betydde något i varje steg. Hämnden i "Django" eller "Inglorious Bastards" var ett avsiktligt återställande av orättvisor. "Hollywood..." är ett spektrum av tillfälligheter. Framförallt är karaktärsstudien av Cliff och Rick vad som gör den här filmen intressant. Deras kontrast och gemensamma grund. Di Caprio spelar livet ur Rick med oändliga nivåer medan Pitt inte varit så bra sedan bröderna Coens "Burn After Reading". Kritiken Tarantino fått om kvinnogestaltningarna? Jag kan nämna att i den här världen existerar inte äldre kvinnor.