En brutal historia om offer som behandlas med all den skoningslöshet som mänskligheten kan ha i sig. Också en berättelse om kvinnor som lyckades genomleva det fruktansvärda och sedan attackera tillbaka. ”Girls Of The Sun” är skildring av verklighetens mardröm, kvinnor som förlorar alla närstående när Daesh belägrar deras hem. Sedan får de utstå rutinmässig tortyr och våldtäkt. När de lyckades fly beväpnar de sig och går med i en armé med syfte att driva bort terrororganisationen.

Filmen tar sin utgångspunkt från franska krigskorrespondenten Mathilde som anländer till Kurdistan och stannar med en peshmerga-grupp. Ledaren är Bahar, en kvinna fast besluten att hitta sin son och därför involverad i kampen. Publiken får via hennes historia med tillbakablickar följa händelseförloppet där Daesh tog över byar i Kurdistan.

Emanuelle Bercot kan inte beskyllas för att hon fått en roll som är totalt onödig. Men sådan är verkligheten. Mathilde tillför ingenting till historien och dessutom tar ifrån fokus som bör ligga på de andra birollskaraktärerna. Att slänga in en vit, fransk kvinna känns gammalmodigt. Som om vi är på tidigt 80-tal och regissör Eva Husson inte tror att vi kan bry oss tillräckligt om de andra rollfigurerna. I praktiken är Mathilde en skymf. Dessutom förvärras det hela av någon form av viktande mot Bahar. Mathilde berättar för Bahar om sin utsatthet som krigsreporter. Vilket absolut är relevant i en annan historia, men här ska det legitimera något krystat för publiken. Att på något sätt har kvinnorna något gemensamt trots sina olika liv. Låt gå att den ena valt sin situation medan den andra med våld tvingats in i sin situation. Förvisso är filmen bra på att inte göra hjälplösa offer av de drabbade men det finns klara skillnader i vad Bahar och Mathilde är med om.

Det andra märkbara problemet med ”Girls Of The Sun” är att den är Hollywood-ifierad. Istället för karaktärsstudie och djup har regissören valt att sätta hjältegloria på sin huvudkaraktär på bekostnad av de andra. För att illustrera Bahars styrka är de flesta andra omkring henne passiva. När det sedan för en gångs skull finns en annan kvinna som får lite uppmärksamhet spelar hon höggravid en stor del av tiden så att Bahar återigen kan bli den starka hjälten som räddar alla andra. Inte bara är hon ett stöd utan hon ”reagerar” också rätt på kriminaliteten omkring henne. Hon är minsann stark och ger inte upp...till skillnad från andra. Synd på en annars så viktig film.