"The Wife" öppnar med en scen hos det åldrande paret Castleman. Joe kan inte somna och väcker sin fru. Sedan väcks paret av ett tidigt telefonsamtal från Stockholm. Året är 1992 och Joe får reda på att han vunnit Nobelpriset i litteratur. Något i fru Joans uttryck säger att det ligger en hund begraven. Här är uttrycken extremt diskreta. Första slutsatsen kan vara att frun kämpar i bakgrunden och får ta en för stor last. Hon ser lite lätt bruten ut. Följande scener förstärker den bilden.

Berättelsen tar sin avstamp i 90-talet men går tillbaka till sent 50-tal när paret träffades. Han universitetsprofessor och hon aspirerande författare tillika student. Han gift med fru och barn, hon bländad av hans personlighet. Själv vågar hon inte riktigt leva ut. Tillbaka till tidigt 90-tal och paret tar flyget till Stockholm för ceremonin. Relationen öppnas upp lite i taget. I hälarna har de författaren Nathaniel Bone som ivrigt vill få ett godkännande från Joe för att skriva en biografi om honom. På vissa sätt är "The Wife" egentligen en film du behöver se en gång till för att kunna ta till dig den subtila betydelsen.

"The Wife" är Glenn Closes film. Trots att även andra gör fina insatser inklusive Jonathan Pryce som hennes make är det hon som verkligen är i fokus. Delvis överskrider hon sig själv från sist hon briljerade, som titelrollen i "Albert Nobbs. Joan spelar hon med all den återhållsamhet som rollen kräver. Det är i henne som filmen blir till. Joan är filmen, berättelsen om ilskan som vrålar tyst under ytan. Som samlat upp indignation under decennier men inte fått utlopp.