Just nu går komedin "The Hustle" på biograferna. Filmen är en remake på en klassiker Hollywood aldrig tröttnar på. Först kom "Herre på täppan" 1964 med Marlon Brando och David Niven. Där visade Brando att han kunde vara lika skicklig komiker som han var dramatiker. Något förvånande ändå eftersom han sällan visade den typen av sidor på allvar. Shirley Jones spelade kvinnan de båda tänkte sig lura.

1989 släpptes "Rivierans guldgossar" med Steve Martin, Michael Caine och Glenne Headly i samma roller. Filmen är en omtyckt modern klassiker. Själv föredrar jag originalversionen något mer men det fanns mycket skarp dialog och underhållning på hög nivå. Steve Martin i sitt esse höjde också filmen ett snäpp.

2019 får vi alltså "The Hustle" med två kvinnor som spelar huvudrollerna. Anne Hathaway och Rebel Wilson. Förvisso var både Caine och Niven något type-castade som mer raffinerade brottslingen men ändå känns "The Hustle" mer stereotyp. Skådespelarna får inte samma utrymme som Steve Martin, Glenne Headly, Marlon Brando, Michael Caine eller David Niven att forma rollerna. Manuset är nästan skrivet för Rebel Wilson-karaktären, inte Penny Rust. Wilson får återigen gestalta en klumpig, plump, rolig kvinna som anses vara det ena dåliga efter det andra på grund av sin övervikt som kvinna. Medan Marlon Brando i samma roll fick utveckla sig som skådespelare får Wilson fortsätta stampa på samma plats.

Men, det som jag mest reagerar på hur dålig kritik filmen har fått av publik. Min förvåning handlar inte om att jag såg något stort, värdefullt eller oförglömligt. Istället undrar jag över människors förväntan. Varför fanns så höga förväntningar på en film där Rebel Wilson har en huvudroll? Har någon film hon hittills gjort indikerat att hon får möjlighet att gå in i en roll istället för att spela den designerade karaktären för henne?

Samma sak tänkte jag på när jag sett "X-Men: Dark Phoenix". Allmänt missnöje finns bland kritiker och publik. Själv gav jag filmen två tuppar av fem i Folkbladet. Uppenbarligen var jag heller inte väldigt nöjd. Däremot vet jag vad jag ska förvänta mig av superhjältefilmer. När de är av hög kvalitet är de över förväntan. "X-Men" finns i 11-12 filmer och poängen har redan gått hem. De har alltid försökt innehålla lite mer än häftiga superkrafter. Att serien nu är lite trött och tom på idéer är knappast chockerande.

I fallet med "The Hustle" var nog förväntan lagd på billig komedi och därmed lågkvalitativ produktion i ett cineastiskt perspektiv högre. Därför kunde inte jag annat än att acceptera filmen för vad den var. Billig underhållning i en och en halv timme. Något jag också fick. Med "X-Men: Dark Phoenix" fanns visst hopp eftersom "X-Men"-filmerna ibland levererat kvalitet.

Vad vi förväntar oss i livet styr mycket över hur vi reagerar på saker och skeenden omkring oss. Så lyckades exempelvis jag bli besviken på "Den engelske patienten". Frågan är bara varför någon har höga förväntningar på "The Hustle" eller "X-Men: Dark Phoenix".