Dryga två år har passerat sedan #metoo-upproret blossade upp globalt. Liknande arbete hade funnits tidigare men mer anonymt. När storproducenten Harvey Weinstein blev anklagad dök kvinna efter kvinna upp med berättelser om hur han utnyttjat dem. Det tog inte lång tid innan hela filmbranschen blev involverad i kampen. Snart hamnade också andra branscher i rampljuset. 

Att vi diskuterar hur illa kvinnor behandlats i branschen är av yttersta värde. Glädjande nog har #metoo också lett till en allmän diskussion om jämställdhet och representation. Om det är någon sektor inom kulturen som präglas av brist på jämställdhet är det just filmen. Män är totalt dominerande. Det har hänt saker under de år som jämställdheten gått framåt i världen. Samtidigt finns många branscher som är mer inkluderande. Inom svensk film ökar representationen av kvinnor på olika områden men fortfarande är skillnaderna stora. Den som vill argumentera med "kompetens" behöver bara se senaste svenska storfilmen på bio "Tills Frank skiljer oss åt" för att inse att män som får sina filmer finansierade inte alltid gör kvalitativa filmer. Milt uttryckt. När produktionerna är stora i budget får kvinnor inte samma chanser som män, medan på området lågbudget har jämställdheten hunnit längre. Område efter område representeras männen mer, får mer pengar, får bättre premiärsläpp, bättre distribution, större andel från privata finansiärer, blir sedda av fler, får fler speldagar.
Svenska filminstitutet har sedan 2012 arbetat med initiativet 50/50 till 2020. Ambitionen är att kvinnor ska stå för hälften av filmbranschen. Ett mål som känns optimistiskt idag. Fler länder har inspirerats av Sverige.

USA, det mest framgångsrika landet inom filmsektorn, har ännu större skillnader mellan könen. Deras 50/50 by 2020 inkluderar även etnicitet, sexuell läggning och funktionsvariation. Deras fokus är att filmbranschen ska spegla befolkningen i stort. Siffrorna är skrämmande: 81% av styrelseledamöter i Hollywood är män, 94% av högre chefer i Hollywood är män, 78% av moderbolagen inom branschen leds av män, 96% av filmregissörer är män, 98% av alla filmkompositörer är män, 76% av skribenterna är män, 87% av alla regissörer är vita och 95% av alla rollfigurer med funktionsnedsättningar gestaltas av skådespelare utan funktionsvariationer. Även Sverige "stoltserar" med så höga siffror när det gäller manus och regi, två kategorier som är de mest influerande i filmers utformning.

Tror jag att vi vid 2020 nått målen om att hälften av regissörerna är kvinnor? Av manusförfattarna? Av producenterna? Att personer utanför normerna plötsligt får synas mer på vita duken? Nej, tiden är knapp. Däremot tror jag att målen och det offentliga samtalet skjutsar fram frågan. Vissa undrar säkert varför frågan är uppe. Vad spelar det egentligen för roll? Är det inte innehållet som är viktigt? Så kan du resonera i olika sammanhang. Faktum kvarstår att en blandning av röster leder till mer kvalitet långsiktigt, vilket forskning bekräftar.

Veckans

Kärt återseende: Sist Ken Loach gjorde en någorlunda munter film var 2012 med ”Änglarnas andel”. Nu kommer ”Sorry We Missed You”. Fortfarande är Loach en berättare av yttersta rang.

Superhjältefilmer eller inte: Sedan min sista krönika har både Francis Ford Coppola och Ken Loach uttryckt samma kritik mot superhjältefilmer som Martin Scorsese. Fortfarande har de alla rätt.