"Anna, det finns inte en finansiär som vill gå in i en film som är såhär otydlig. Vad ska det här vara bra för?"

En kort bit in i filmen ställer Anna Odells producent den relevanta fråga som sedan också skådespelarna återkommande ställer till varandra, och till sin regissör: "Varför gör vi det här, vad vill vi att det ska resultera i?"

Den befogade frågan får bara delvis sitt svar i "X & Y". Anna Odells egen arbetsbeskrivning är att hon genom ett konstnärligt experiment ska utforska könsroller och försöka ta reda på vad det egentligen innebär att vara människa i en medial samtid. Det gör hon genom att låta tre skådespelare gestalta hennes olika sidor och egenskaper, medan tre andra skådespelare gestaltar de olika personligheter som ryms i hennes motpart, Mikael Persbrandt.

Artikelbild

| Trine Dyrholm gestaltar Mikael Persbrandts gränslösa och aggressiva sida i "X & Y". Pressbild.

Tanken är att låta publiken sväva i ovisshet om vad som är verklighet och vad som är fiktion. Ensemblen flyttar in i en "Dogville"-liknande studio för att utforska varandra och filmexperimentet och för att "ta reda på sanningen om vilka vi egentligen är". Odell och Persbrandt har sex, intervjuar varandra och går i individuell terapi, och försöker samtidigt coacha skådespelarna som ska gestalta deras inre. Det är en lösning som blir ganska rörig.

Att vi dessutom har matats med detaljer kring Persbrandts liv i flera års tid – bland annat genom hans egen självbiografi och en utlämnande podd – blir ett problem. Hans alter egon är visserligen både underhållande och välspelade av Shanti Roney, Trine Dyrholm och Thure Lindhardt, men känslan av att man redan vet det mesta om honom är svår att bortse från. Därmed faller ju också ovissheten som grepp eftersom myten om Persbrandt sedan länge är färdigodlad.

Frågan om skådespelarna har sex på riktigt (i vargdräkter!) känns också överflödig eftersom man är så övertygad om att de inte har det, och att Anna Odell har flera olika sidor av sin persona känns inte heller uppseendeväckande eftersom detsamma gäller nästan alla levande människor.

Men, där "X & Y" brister i engagerande allmängiltighet vinner den i fin tajming och humor. En rad raka oförställda scener med genialisk klippning, samt ett uppfriskande metoo-perspektiv, räddar filmen från att enbart vara ännu ett navelskådarepos om Mikael Persbrandt.