Henry Ford II är på ett sjuhelsikes humör när han dundrar in i sin bilfabrik. Försäljningen av Ford-bilar går trögt. Ungdomarna i efterkrigstiden väljer andra, coolare märken när de når vuxen ålder och har pengar på fickan.

Henry Ford inser att det krävs en förändring för att få den saggande affärsmodellen att ta fart. "Den som kommer till mig med en ny idé får behålla jobbet", säger han gravallvarligt till både jobbare och kostymnissar. I Fords fall blir det en ny fräck satsning på racerbilar – med sikte på seger över de till synes oslagbara italienarna Ferrari i prestigeloppet Le Mans – som räddar verksamheten.

När man ser hur bilutvecklaren Caroll Shelby (Matt Damon) och racerföraren Ken Miles (Christian Bale) anställs av Ford för att under hårt motstånd från alla håll vinna loppet, är det lätt för den konspiratoriskt lagda att misstänka att liknande utbrott som Henry Fords måste ha ägt rum i verkliga styrelserum, antingen i oljebranschens eller i patriarkatets finrum.

Artikelbild

| "Le Mans '66" bygger på biltillverkaren Fords satsning på att bygga en racerbil på 1960-talet. Pressbild.

Resultatet är hur som helst att båda dessa lite otrendiga och skamfilade instanser får sig en skjuts av "Le Mans '66", som känns som en mycket njutbar och välskräddad pr-kampanj för bilindustrin och manligheten i stort.

Aldrig har väl olja beskrivits med sådan hetta, motorer brummat med sådan inlevelse och känslan av att köra riktigt, riktigt snabbt skildrats med sådan passion. Det blir verkligen skönt att förtränga klimatångesten för en stund.

Samtidigt lyfts det fram hur bra det är med goda, målinriktade och kompetenta män ändå. Gullig fader-son-dynamik förekommer på flera håll men framför allt handlar filmen om manlig vänskap och hur moral får gå före ära när riktiga män till slut bottnar i sig själva.

Det blir guldstjärna för försöket att pressa in en stark kvinna i handlingen, men Ken Miles fru Mollie (Caitriona Balfe) gör egentligen inget mer än att erbjuda förfriskningar och känslomässigt stöd.

"Le Mans '66" innehåller många sårade manliga egon men framförallt så har den Matt Damon och Christan Bale. Som alltid är det en fröjd att se dem glänsa på stor duk.

Det är bara när Matt Damon nästan parodiskt förklarar att "ord är besvärliga men verktyg är bra, för dem kan man använda till något", som den där pr-strategin för manlighet känns lite väl mossig.

Själva filmhantverket är däremot skickligt. Filmen gasar och bromsar där den ska – är bara precis lite för lång och spretig – och lyckas hålla spänningen vid liv ända in i mål. Och det gäller även om man sitter på kunskap om hur det gick i Le Mans 1966.