Ett första tecken på att julen närmade sig var förr i tiden att äppelkäcka barn började springa runt i gårdarna och sälj jultidningar. Jag tillhörde själv den skaran. För skolklassens räkning krängde jag och en kompis ”De blindas jultidning” hemma byn.

Det var en sällsam resa genom 1960-talets folkhem. 

Artikelbild

| Stig-Björn Ljunggren

Vi hade en väl genomtänkt tajming av försäljningen. Vi såg till att knacka på mellan maten och att TV började. Gubbarna låg på soffan och fruarna stod vid diskhon. Det doftade stekos och vått ylle. 

Och vi fick sälja i nästan varje gård, vem kan neka en tidning som säljs med det namnet? Min säljarkompis var dessutom överjävlig på att tala för produkten. Som att påpeka att ”grannarna har ju köpt, så kanske tant och farbror också önskar?” Eller ”de blinda ska ju också ha en god jul”. 

Han blev så småningom en framgångsrik affärsman.

Idag är det annorlunda. Julen flaggas det redan för i september när den första julmusten börjar säljas.

Jultidningskatalogerna presenteras alltjämt av unga entreprenörer med förhoppningsfulla blickar. Men innehållet är  knappt några tidningar alls, utan mest böcker, presentprylar och krafs som företagen lovar ska vara lättsålda. Typ gammeldags julkola, t-tröjor xxl och planeringskalendrar med Carl Larsson-motiv.

Men det var bättre förr, när julskyltningen fyra veckor innan dopparedagen var startskottet för kommersen, eller när Kalle Anka klockan 3 på eftermiddagen var en högtid för alla, inte bara generationen 40+. För att inte tala om att folk hade en (1) adventsstake i fönstret, inte 5 som dagens överdåd.

Nej, poängen är en annan, nämligen att vår tid är en unik period i mänsklighetens historia. Vi är, i vår del av världen, de första generationerna som inte behövt frukta svälten.

Så länge det funnits människor har vi alltid haft ett orosmoln hängande över oss att inte få föda i morgon. Våra traditioner är uppbyggda kring denna fruktan. Till och med vår biologiska klocka är inställd på att ta en nattmacka eftersom kroppen inte säkert vet att det blir någon mer näring på ett tag.

Det är inte många som har erfarenhet av att somna hungrig. 

Julfirandet har varit en spegel av detta. Folk har firat att solen är på väg tillbaka, att det finns hopp om nytt liv. Fast först om ett kvartal. 

Och därför måste vi nu ta ett skrovmål som håller oss mätta in i den bedrövliga tid som borde hetat Mordors Tid, men med hänsyn till folks nerver benämnts januari, februari och mars.

Men idag är julen en del av helheten, julfirandet har flutit samman med hela vår konsumistiska tillvaro. Ungefär som ett gitarrsolo mitt i en rocklåt. 

Vi gör precis som Alfons Åberg, tycker att det ska vara jul varenda dag. Det är därför jultidningskatalogen ser ut som den gör. Där finns allt, eftersom vi vill ha allt. Helst på samma gång. Men hellre det än svält.