Men det är passé. Erik Segerstedt må vara ruggigt snygg, men Snygg-Erik idag är väl snarare ett smeknamn vikt åt en ung gentleman med iq badboll i succéteveprogrammet Paradise Hotel.

Det där känns lite symptomatiskt.

För i den medievärld vi lever idag, där program som Paradise Hotel sätter normen för hur ungdomar förväntas vara och bete sig, just i den världen betraktas det som presenteras på Julgalan 2014 för god underhållning.

Artikelbild

| Linda Bengtzing. Ett proffs, men den här aftonen fungerade det inte riktigt.

Inte konstigt att folk ger upp hoppet om mänskligheten.

All respekt för artisterna på scenen. Det är kompetent folk med fina röster som satts att underhålla julbordsdästa östgötar i en idrottshall vars akustik lämnar mer att önska (murrigt basdunk är väl den vänliga beskrivningen av ljudet). Men det är själlöst, ack så själlöst.

Som en skock får skickas de en efter en fram till mikrofonen för att pliktskyldigt framföra gamla hits varav många har ett förflutet i Melodifestivalen. Vissa stunder är det så att jag undrar om artisterna själva har roligt på scenen. Danny Saucedo orkar inte ens stoppa undan sladden till sin medhörning när han framför In The Club, utan låter den nonchalant hänga utanpå klädseln och de få leenden som ändå dyker upp under den första halvtimmen känns, well, påklistrade.

Linda Bengtzing är ett proffs men när hon slaktar Oops I Did It Again så till den milda grad att Britney Spears framstår som den mest själfulla artisten i världen förstår jag ingenting. Ännu mer villrådig blir jag när hon sluter upp med nämnde Segerstedt och framför Kings Of Leon-hiten Use Somebody. Varför?

Artikelbild

| Loj. Danny Saucedo kände smest trött.

Det borde kunna vara god underhållning, men bortsett från några ganska ärtiga Alcazar-nummer (vem värjer sig för Stay The Night?) är det aldrig mer än platt.

Helt utan själ.

Artikelbild

Tills det nästan är över.

För när de andra tackat för sig, stuffat lite tillsammans och lämnat scenen, då kommer E-type. Som en liten bonus.

Artikelbild

E-type är smaklös på riktigt och han vet om det. Just därför blir han så oerhört befriande.

För handen på hjärtat, Martin E-Type Eriksson älgar klumpigt fram över scenen i urtvättad t-shirt och han sjunger riktigt risigt. Men när han hoppar ner i publiken, när han halsar en shot någon sträcker fram till honom och tar selfies med publikens mobilkameror då är han genuin.

Artikelbild

Han jobbar med mer själ och hjärta under sina fyra låtar än vad hela det resterande etablissemanget lyckas göra under hela kvällen.

Då gör det inget att hitsen haltar betänkligt.

Artikelbild

Publiken vaknar och Julgalan 2014 slutar på topp.