Gitarristen Ulf Wakenius och pianisten Jan Lundgren körde igång direkt i full swing med ”Falling in love with love”. Återigen i en absolut fullsatt salong.

Det är skillnaden mellan superproffs och glada amatörer. Lägstanivån ligger nära toppnivån för många andra. Lekfullt och fantasifullt tävlade de med glimten i ögat. Visade varandra på alternativa harmoniska och rytmiska lösningar.

Efter att ha satt ribban, började de med kvällens uppgift, dvs. att hylla två av jazzens giganter; Duke Ellington och Oscar Peterson. Wakenius, som spelade med Peterson i tio år, inledde med Oscars egen ”Tranquille”, som lät mer John Lewis och Modern Jazz Quartet än Oscar Peterson. Både Jan och Ulf är virtuoser på sina instrument och när Ulf alldeles ensam fortsatte att hylla såväl Oscar som sin företrädare på gitarrstolen, Joe Pass, så var det knäpptyst i lokalen. ”Cheek to Cheek” och ”Ain´t misbehavin´” har aldrig låtit bättre.

Artikelbild

| Bland kablar och mikrofoner befinner de sig Ulf Wakenius och Jan Lundgren.

Jag tror inte att någon i publiken var ledsen för att grabbarna på scenen nästan glömde bort att hylla Duke Ellington, men hur man hanterade ”Take the A-train” uppvägde det mesta. Lekstuga för jazzproffs med frågor och svar mellan de fyra. En del musikanter spelar i sin egen värld och hoppas publiken hittar godbitarna. Andra gör som dessa fyra giganter; bjuder in publiken att följa med på en musikalisk resa, som ingen vet var den ska sluta! Allra minst de själva. Petersons ”Blues for Kelly”, som han tillägnat sin sjunde hustru, var ett typexempel. Full swing, där Hans Backenroths bas pumpar och kompletterar och Kristian Leth vid trummorna inte missar en markering när han driver de övriga genom chorus efter chorus.

Efter konserten var jag genomsvettig, och jag lovar, det berodde inte enbart på att syret i lokalen höll på att ta slut. Som en i publiken var jag lika delaktig mentalt som de fyra på scenen!

Text & Foto: