filmkrönika Norrköping filmfestival fyller 20 år. När den nu minskar i omfång må det vara synd men också skönt för oss som blivit gamla med festivalen.

Om en vecka börjar Norrköping filmfestival för tjugonde året. 1998 när filmfestivalen startades kändes verksamheten liten och en angelägenhet för studenterna i den nya studentstaden Norrköping. Det var ett sätt för dem att komma åt film som annars inte visades i en stad med endast en biograf. Dessutom var Norrköping drabbat av SF:s rankingsystem som aldrig nollställdes. Som en stad som enligt den rankingen var profilerad som lättsamhetens högborg var det inte direkt kvalitetsfilmerna vi fick hit. Så filmfestivalen hade ett större värde än att vi fick se många filmer några dagar under året.

Sent 90-tal och tidigt 2000-tal pågick festivalen i några dagar och film visades från cirka 8.00 på morgonen till midnatt. Visningarna var förlagda till centrala biografer som Hörsalen, Harlekinen och Lilla teatern. Under de dagarna levde jag endast för film. Jag gick på så många filmer som jag bara kunde och ibland såg jag början och slutet av en film olika dagar, allt i syfte att se så mycket som det bara gick. Vilket ibland inte schematekniskt fungerande på annat sätt än att jag var tvungen att ”stycka upp” vissa filmer. Att äta och sova var inte viktiga saker på agendan. Mat blev föda med målet att stoppa hunger. Jag åt snabbt på de små luckor som ibland uppstod mellan filmer. En viktig del av festivalupplevelsen var också att gå på samtal med företrädare för branschen, frågestunder med regissörer och så vidare. 2002 började jag själv att volontärarbeta för festivalen genom att riva biljetter och presentera filmer. 2003 fördjupade jag ideella arbetet ännu mer genom att vara distributionsansvarig för filmfestivalen. På den tiden innebar det att planera och se över transporten av filmer till och från festivalen med världen som destination. Idag kommer många filmer digitalt och via länkar.

2003 var också första gången festivalen förlades till en vecka och två helger, till skillnad mot några dagar. Temat var romantiska komedier och besökarna ökade i antal. Året efter var temat USA och Michael Moores filmer drog storpublik. Sedan dess har jag även arbetat med att välja ut filmer, med Flimmers webbplats för festivalen och slutligen satt jag i styrelsen.

Sedan tiden i början har en hel del förändrats. En mycket påtaglig förändring för Norrköping är att Cnema öppnade 2011 där festivalen numera äger rum. Något som förenklar för besökare och arrangörer men tar bort lite av charmen att halvspringa över hela centrum för att se filmer. Den kommunala biografen innebär också att vi får en hel del kvalitetsfilm till staden året om, inte endast ”smal” film utan all sorts kvalitetsfilm.

I år går festivalen tillbaka till fyra dagar. Jag skulle vilja visa indignation och bli upprörd över mindre festivalkänsla. Men nu när 20 år har gått är jag så gammal att jag tycker det är lite skönt att livet inte förändras dramatiskt under för många dagar. Att sömn och mat endast begränsas under en helg. Jag vet inte om festivalen blivit bekväm på 20 år, men det har jag.