Halkar in på Flashback, en outsinlig källa till humor, och hittar en person som ber om tips på ämnen till en krönika. Hen får mest raljerande kommentarer om att människor som inte vet vad de ska skriva om, borde låta bli. Tack för hjälpen liksom! Längst ner skriver dock den som ursprungligen frågade, att till slut blev det “en skitflummig krönika om bajs, den vart sjukt rolig och uppskattad”. Det är ju underbart! Jag kan säga att inget av de tips personen fick handlade om just bajs, men tydligen vaknade fantasin till liv i alla fall.
Ja, det är en sån gång igen – vad tusan ska man egentligen skriva om? Jag tror inte det blir om bajs i alla fall, även om det finns mycket att säga om det. Eller vänta förresten, det kanske ska bli just om det, för hur har vi det egentligen med bajsandet i vår stressiga vardag? Ett av Skugges tips är ju också att man ska våga tänja gränser för vad man skriver om och gå bananas.
Nåja, så bananas kanske inte detta blir, men hur många människor hinner egentligen gå på toaletten på ett vettigt sätt under arbetstid? Hur ofta knips det inte igen till ett bättre passande tillfälle? Och när det bättre passande tillfället kommer kanske inte magen alls är med på noterna, den har ju fått lära sig att bli ignorerad. Inte konstigt att folk har problem. Och när det väl kommer ut nåt, hur många har koll på hur det egentligen ser ut?
Enligt listor med olika avföringssorter kan det vara allt ifrån smal avföring till explosiv, flytande och mörkgrön. Det säger tydligen en hel del om hur man egentligen mår. När man sen fått svar på det är det ju en helt annan fråga vad man gör med den vetskapen. Stressar ner? Avsätter tid i schemat för toalettbesök? Försöker få gå på toaletten ensam om man är småbarnsförälder, eller hundägare för den delen? Hur många, oftast mammor, har inte försökt sig på ett toalettbesök där både tvååring och hund intresserat tittat på?
Och varför är det så fnissigt med just bajs? Kräks till exempel är inte alls lika roligt och det kommer ju också ut ur kroppen.
När barnen var små älskade de Doktor Mugg och kapten Kalsipp, det var professor Pruttibrallis och doktor Muggs pruttomobil och Dasspappersplaneten. Alltså bara de orden, de skrattade så de skrek, och även vi som läste hade rätt så roligt ska tilläggas. Det är väl så, vi blir aldrig för gamla för kiss- och bajshumor. Och tydligen kan man skriva en krönika om det också.