Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Jag önskar jag kunde tappa räkningen

Det här enerverande räknandet alltså. Så himla irriterande. Men att återta befälet över egna hjärnan var svårare än väntat.

"....sjutton, arton, nitton" Krönikören kan aldrig sluta räkna, hur gärna han än önskar och vill.

"....sjutton, arton, nitton" Krönikören kan aldrig sluta räkna, hur gärna han än önskar och vill.

Foto: Petr David Josek

Norrköping2023-08-26 14:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Först såg jag det bara som en halvkul grej, det här att räkna.

Jag tror det började med att jag brukade räkna trappstegen i barndomshemmet; 14 från källaren till entréplan, ytterligare 16 till övervåning. Gud vet hur många gånger jag summerat de där 30 stegen.

Det var en procedur som försiggick i mitt inre vare sig jag tänkte på det eller ej. Oavsett om jag ville eller inte. Alltid. Jämt.

"En, två, tre, fyra...jo, det blev 30 den här gången också. Fint".

Hur många svenskar lider av olika tvångstankar? En snabb googling ger svaret – ungefär två procent av befolkningen. Jag trodde ärligt talat det skulle vara fler, många i min bekantskapskrets har små egenheter som förmodligen skulle kvalificera dem för en lättare diagnos.

"Stängde jag verkligen av plattan på spisen, måste kolla en gång till för säkerhets skull". 

Tvångstankar är absolut inte ett ämne man skämtar om. Många svenskar lider i det tysta. Några med långa och invecklade ritualer för att hitta nån slags struktur i sina liv och kanske för att få ro i själen. Andra måste tvätta, helst skrubba, sina händer med tvål stup i kvarten eftersom smuts, bakterier och smitta rubbar cirklarna på ett mycket obehagligt vis.

I en sådan jämförelse har jag kommit billigt undan. 

Att räkna hur många kliv som krävs för att ta mig från ena sidan av gatan till den andra – ett av många exempel – har naturligtvis inte begränsat mitt liv på något sätt. Inte heller har jag lidit av att i tysthet fundera på om jag hinner ta 100 snabba steg innan jag blir omkörd av nästa fordon när jag är ute och springer på någon landsväg. Eller om jag kan avverka sträckan från Coop till hemmet på exakt samma antal steg som förra gången.

Det här tillståndet hör hemma under rubriken "symmetriska tvångstankar", det vill säga att saker måste vara exakta, till exempel om hur saker ligger, eller som i mitt fall ett behov av att räkna saker i omgivningen.

Fram tills alldeles nyligen reflekterade jag inte ens över att detta är en störning. En mindre störning, javisst, men ändå ett rätt knasigt beteende, det inser jag förstås. Därtill onödigt och fullkomligt värdelöst. 

Förra hösten bestämde jag mig för att ta tag i saken. Mest för att det kändes som en så löjlig och meningslös grej att hålla på med. Räkna antal steg i trappan som jag sedan länge kunde utan och innan, nej, glöm den skiten.

Här skulle det minsann bli ändring på torpet. No more räkning, täpp igen käften på hjärnspöket som jagat mig i alla år.

Lättare sagt än gjort, skulle det visa sig. Hjärnan vägrade låta sig tystas frivilligt.

Det gick att sluta räkna, men bara om jag verkligen tvingade mig själv. Lösningen blev att helt enkelt ställa till det för den där själlösa rösten som skötte numreringen däruppe under skallbenet. Störa den jäveln och säga till på skarpen. Det handlar om att försöka avsluta sifferraden genom att tänka på andra saker.

Ett, två, tre...fasen man kanske skulle åka ut och bada i morgon!!

Typ sånt.

Bryta momentum.

Jag läser att tvångstankar är svåra att bota, få bort ur medvetandet. Kanske kommer jag under resten av mitt liv slitas mellan tankarna att få räkna steg och rådbråka hjärnan. Stressade personer löper större risk att drabbas, menar några experter i ämnet.

För egen del har jag aldrig tänkt på stress som en utlösande faktor. Jag har nog bara varit intresserad av att räkna.

"Ett, två, tre, fyra, fem..."