2018 kom SVT:s program âKlimakteriet â det ska hĂ€nda dig medâ, och blev en ögonöppnare för mig. En rad kĂ€nda kvinnor, som Cicci Elwin, Anna Mannheimer och Amanda Ooms, berĂ€ttade öppet om sina klimakteriebesvĂ€r. Innan dess hade jag inte Ă€gnat klimakteriet en tanke, det Ă€r nĂ„got man skjuter framför sig pĂ„ samma sĂ€tt som man ignorerar det orangea kuvert som informerar om ens pension.
Tre Ă„r senare skulle detta lilla helvete göra entrĂ© Ă€ven i mitt liv. Plötsligt vaknade jag fem gĂ„nger per natt i svettningar och kastade det blöta lakanet all vĂ€rldens vĂ€g. Av och pĂ„, av och pĂ„. Jag kĂ€nde direkt att jag inte stĂ„r ut med detta. Jag mĂ„ste fĂ„ sova! Jag sökte vĂ„rd och möttes först av en skeptisk lĂ€kare. âNej det tror jag inte, du Ă€r för ung!â Jag var 47 Ă„r, sĂ„ visst var det tidigt, men inte extremt. Jag fick i alla fall lĂ€mna ett blodprov och jag hade rĂ€tt, jag hade brist pĂ„ östrogen. Sen dess Ă€ter jag medicin mot vallningarna, och jag Ă€r medveten om att det finns risker med det. Men det Ă€r ingen tvekan, för mig Ă€r det vĂ€rt det.
Enligt en Sifo-undersökning Àr det en fjÀrdedel av kvinnorna med klimakteriebesvÀr som upplever att det pÄverkar arbetslivet negativt. Jag Àr inte alls förvÄnad. De hÀr vallningarna kommer bÄde plötsligt och ovÀntat och Àr ett reellt handikapp. Jag minns en gÄng nÀr jag skulle göra ett jobb pÄ RÄdhuset hur jag plötsligt började svettas sÄ ymnigt att jag önskade att jag kunde försvinna frÄn jordens yta. I stÀllet fick jag diskret försöka torka bort svettpÀrlorna i pannan och pÄ överlÀppen. Man skÀms, man tappar pondus, man vill bara bort.
Började din kollega grĂ„ta pĂ„ ett möte dĂ€r du lugnt och snĂ€llt framförde din Ă„sikt? Eller blev hon i stĂ€llet orimligt arg och bet ifrĂ„n pĂ„ ett ovanligt otrevligt sĂ€tt? Om kollegan Ă€r kvinna och runt 50-Ă„rsĂ„ldern kan det finnas en naturlig förklaring till beteendet. BĂ„de som kollega och chef kan det vara bra att vara medveten om det. Det finns fortfarande ett visst tabu kring att tala om klimakteriet pĂ„ arbetsplatser, och det Ă€r klart att det inte Ă€r jĂ€ttekul att gĂ„ ut med att man Ă€r en âklimakteriekĂ€rringâ. Det handlar trots allt om att Ă„ldras, och helst vill man vĂ€l vara ung, snygg och fertil hela livet. Men vi borde prata öppet om det. Det Ă€r lika naturligt som att tonĂ„ringar kommer i puberteten. Och det hĂ€r med att klimakteriet ofta sammanfaller med barnens pubertet förresten, hur tĂ€nkte Moder Natur dĂ€r? TvĂ„ med aggressiva tendenser i familjen Ă€r en för mycket kan jag sĂ€ga.