Här ser vi Berit Malmqvist i förgrunden ge instruktioner vid den berömda demonstrationen där tusentals Norrköpingsbor bildade en mänsklig skyddsmur runt Vrinnevisjukhuset.
Berit Malmqvist har lämnat jordelivet. I början av november 2018 publicerade hon sig för sista gången med en egen debattartikel i Folkbladet. Hon undertecknade artikeln med sitt eget namn följt av beskrivningen "Partipolitiskt obunden. Ogillar maktfullkomlighet och dumhet."
2018 var ett valår. Efter valet hade Lars Stjernkvist – som då var kommunstyrelsens ordförande i Norrköping – det lite knöligt att få ihop majoriteten i den så kallade Kvartetten. Berit Malmqvist anförde i sin artikel att Sophia Jarl (M), som då var i opposition, borde klaga mindre på sossen Stjernkvist och uppmanade henne att använda kraften till att skapa en egen majoritet av oppositionen. Vilket ju Sophia Jarl som bekant gjorde efter valet 2022. Sensmoralen är väl att det för det mesta var det bästa att göra som Berit Malmqvist sa.
Berit Malmqvist präglade i mångt och mycket min ankomst till Norrköping och Folkbladet i januari 2004. Den stora striden om Vrinnevisjukhusets framtid som fullvärdigt akutsjukhus var under uppsegling. Berit Malmqvist anförde det folkliga motståndet på ett sätt som bara en bestämd primadonna kunde göra. Såsom skribent på en S-lutande ledarsida tassade jag lite i början när den dåvarande S-ledningen i landstinget (som regionen hette då) bestämde att vården skulle centraliseras och att Vrinnevi skulle tappa akutmottagningen under kvällar och helger.
Folkbladets dåvarande chefredaktör Christer Sandberg löste mitt dilemma. Han beslutade att det lokala (Norrköping och Berit) går före det politiska (S-lutningen och landstinget) när det gällde Vrinnevi. Folkbladet bekände öppet färg och vi hade en slogan på vår förstasida där vi – jag minns inte orden riktigt – tog ställning för att Vrinnevi skulle vara ett fullvärdigt akutsjukhus.
Även utan denna kampanj så bankade mitt hjärta för Berit. Hon hade rätt. Och hon fick rätt. Vrinnevi finns kvar och blomstrar; så pass mycket ett sjukhus kan blomstra i dessa varseltider.
Berit Malmqvist hade det tufft på slutet. Hennes nära vän, föreläsaren, företagaren och författaren Inger Hansson, berättade i en text i Folkbladet 6 februari i år att Berit blev sjukare och svagare och försökte komma in på ett boende. Men hon hann aldrig dit. Stort tack för allt Berit och frid över ditt minne. Tack vare din sista stora offentliga kamp så slipper du nu åka som "ett strykjärn" till krematoriet i Linköping. Du tog striden för att krematoriet i Norrköping skulle vara kvar och rustas upp. Och du vann igen.