En av mina lärare ställde en fråga till mig idag, som jag ofta brukar fundera på: ”Vem är Du, Ida?” En enkel fråga men ack så svår att besvara.
Ja vem är jag- egentligen? Vad är det som definierar vilka vi är? Är det våra egenskaper, våra handlingar? Går de känslor vi har inombords hand i hand med de sätt andra upplever oss?
Mitt i all vardaglig stress, i synnerhet nu i juletider – med alla klappar som ska inhandlas och slås in, gran som ska kläs, köttbullar som ska rullas, julskinka som ska griljeras och julgodis som ska bakas – är det lätt att tappa bort sig själv. Vi vänder ut och in på oss själva för att matcha och få ihop allt som ska göras och någonstans där bland alla måsten, alla krav och tider att passa så finns vi. Likt klockan som bara går och går och aldrig kommer till dörren går vi på evigheternas väg, vi går och försöker att hinna med allt vi har att göra tills vi slutligen känner oss klara. Frågan är då bara, blir vi någonsin klara? Hela tiden uppstår nya situationer att lösa, fler beslut som måste fattas och nya saker som måste göras. Det är få förunnat att kunna sjunka ner i soffan och känna att vad skönt, nu har jag inget planerat, inget mer jag måste göra. Vi är hamstrar som springer i våra hjul och det är lätt att glömma bort varför man springer, varför man fortsätter. Kanske är stress relaterat till att förlora sig själv. Om man ständigt är upptagen och stressad glömmer man kanske till slut vem man är, vad man själv egentligen vill och tycker är viktigt.
Kanske glömmer vi att fråga oss själva: vad är syftet med det jag gör? Gör det här mig glad? Är det värt det?
Om vi tillåter oss själva att ta ett steg tillbaka och för ett litet slag bli en betraktare av våra egna liv, vad ser vi då och vilka ser vi då?
Vi reducerar och reduceras ständigt till endast en titel. Till exempel när man ska förklara för någon vem man pratar om: ”Hon den blonda tjejen”. Eller: ”den gamla mannen med käpp”, ”den lilla satta kvinnan”, ”hon som ramlade med cykeln en gång”, ”han som alltid är så arg” och så vidare.
Är det så att de titlarna speglar vilka vi egentligen är? Ja kanske, åtminstone delvis. Jag är för många en ”asiatisk tjej” vilket förstås är sant men det är inte så jag själv skulle beskriva mig i frågan om vem jag är, det är inte det första jag tänker på när jag ska beskriva mig själv.
Han som definieras som ”alltid arg” är kanske faktiskt inte alltid arg. Han har likt alla andra en längre och djupare historia. Vem har gjort honom arg? Kanske är det livet och dess innehåll som likt vattnets förmåga att forma och slipa snäckor, format honom till den han är?
Är det överhuvudtaget rimligt att beskriva en människa så – ständigt arg? En människa är inte platt och endast tvådimensionell, en människa har många sidor och personlighetsdrag. Därför känns våra stämplar och etiketter tämligen orättvisa men ändå på något skruvat vis nödvändiga. Våra stämplar och etiketter är säkert sanna men ändå orättvisa, då de inte är hela sanningen.
Vi är kanske olika mycket mottagliga för andra människors tankar om oss, under olika perioder i livet, eller kanske har vår mottaglighet och hur mycket vi >låter oss< influeras olika nivåer?
Förmodligen förändras ens syn på sig själv liksom allt annat med tiden och kanske är det för att vi som människor är under ständig förändring. Kanske är frågan ”vem är jag” därmed omöjlig att besvara.