Lycka. Vad är lycka för er?
Jag har nog alltid förknippat lycka med personer. Jag har haft en tendens att ty mig till olika personer som jag sedan på något vis mer eller mindre växt ihop med. Det är i de personerna jag funnit min trygghet och glädje. Jag har känt mig oövervinnerlig, jag har känt mig stor och alltid vetat att om någonting går fel, så kommer jag ändå att ha den här personen.
Problemet har uppstått senare, när förutsättningarna förändrats och personen i fråga inte längre funnits kvar på samma sätt.
Vem är jag då, när jag är bara Ida?
Jag har insett att jag saknar styrkan i mig själv. När jag känt mig stark, så har det varit för att jag haft andra, som fått mig att känna mig stark. Jag har applicerat andras trygghet i mig själv och förvandlat tryggheten från andra till min egen. Jag har kommit till en punkt i livet nu när det plötsligt inte är tillräckligt.
Jag vill kunna känna att jag är bra, våga lita på att mitt eget omdöme är gott nog, känna att när jag gjort mitt bästa är tillräckligt. Så mycket negativ energi som gått åt till att ogilla mig själv, när jag istället kunnat låta den energin gå till saker som stärker mig.
Man måste tycka om sig själv för att kunna låta någon annan tycka om en.
Jag menar, hur ska man kunna ha en fungerande relation med någon annan, vara mottaglig för en annan persons kärlek, och värme, när man inte ens kan ta emot sin egen? Hur ska man kunna göra någon annan lycklig när man inte är lycklig i sig själv?
Kanske måste man inse att relationer som kraschat inte beror på ens känslor för den andra eller vice versa, utan ens känslor för sig själv. Man kanske inte älskat sig själv tillräckligt mycket för att låta någon annan göra det.
Jag får prestationsångest när jag träffar vänner, rädd att dennes andra vänner är roligare.
Jag känner sådant otroligt behov av att sortera bland alla jobbiga tankar, samtidigt som jag är trött på att tänka dem. Ibland är det inte ens tankar, ibland endast känslor. Jag känner mig liten som person, otillräcklig, ledsen och ängslig. Jag har dåligt samvete över dem människor jag försummat när jag tagit för givet att de alltid ska finnas kvar. Det känns som att jag smält samman i en form som jag själv skapat men aldrig viljat vara i.